Inte nog med att hon är sjuk och livet är allmänt eländigt utan som lök på laxen råka ut för sitt första blodbad.

Ramla. Vass kant. Jack i tungan. Blodbad och panikskrik.

Det gör så ont i en när man ser såret på tungan och hur det måste värka och svida. Och dessa skuldbeläggande blickar...

Olyckor händer alltid och där vi sätter hörnskydd går en annan och sliter bort. Likaså med plastskydden i eluttagen. Jag ska vaddera in hela huset. Och. Stänga av strömmen. OCH. Sluta leva.

Nu får det vara nog. I natt slutar vi med flaskorna. Vi räknar med att inte få sova på minst en månad. Alla i vår närhet med den minsta komp, flex eller ledig tid. Vi behöver er nu. Minsta lilla barnvakt och vi är evigt tacksamma. Det är allt vi önskar i jul och alla andra kommande jular. Puss hjärta och hundvalpsögon från två väldigt trötta föräldrar.

...jag kollar igenom mina bilder på mobilen innan jag trycker på "radera samtliga".

Har visserligen överfört till datorn och externa men kommer sakna att inte alltid bära med mig. Speciellt när jag ska bort i helgen. Har 3000 bilder i mobilen som jag bläddrar bland nästan varje kväll innan jag ska sova. Då brukar T sova och jag brukar längta och sakna henne så mkt att jag går igenom mobilens bilder innan jag somnar. Buhuuuu....

Här kommer några favoriter:

Nu är det dags att ta farväl. Den orkar inte mer. Att han den kvar vore inte rättvist för vare sig den, mig eller mina nära (som är så less på att jag av misstag ringer upp, lägger på, inte kan svara osv). Pratar alltså om min lur som nu måste in på lagning och den är så pass trasig att jag tror att jag kommer få tillbaka en ny.

Våndas inför hur jag ska klara mig utan en smartphone. Jag kan inte ens gå på toa utan mobilen.

Tuvafisen i sin vinteroverall från Mini Rodini

Jag och Tuva vid Sergelstorg på min födelsedag

Här är Tuva för en vecka sedan när vi invigde hennes andra overall.

En dag i förra veckan satte jag på Tuva en klänning och en julmössa och försökte ta lite fina foton på henne. Allting talade för att det skulle gå åt skogen. Och det gjorde det. De enda gånger Tuva kan sitta till är när hon ska bajsa. Vilket hon inte gjorde nu. Men jag försökte i alla fall. Hon har så mycket fina klänningar som hon främst fått i present som jag vill att hon ska hinna använda lite mer innan hon växer ur. Men är de för långa så fastnar de under knäna när hon ska krypa. Annars går det mest åt mjukisbyxor och jeans här hemma. Efter en användning åker de i tvätten så tvättmaskinen går varm om dagarna.

Annars då? Det händer mycket i Tuvas utveckling just nu, hon har börjat vinka och klappa händerna. Hela hon känns mycket "större", mer medveten. Lättare. Och alltid så glad. Det är så himla roligt att vara Tuvas mamma. Visst, hon är enormt krävande. Säkert mycket mer än andra barn men man får tillbaka något enormt. Mamma är övertygad om att hon smakar på ord som "mamma" och "titta" men med tanke på hennes hörselnedsättning så vågar jag inte ta ut något i förskott eftersom jag är inställd på att hon kommer ha en försenad språkutveckling. Det är först nu som vi börjar märka att det inte står helt rätt till med hörseln.

Inatt vaknade Tuva 711 gånger och som alltid vaknade hon strax före att Martins klocka skulle ringa (05.20) men så fick Martin henne att somna om en kort stund men så vaknade hon upp när han gick (06.20). Jag hörde hur hon började skrika och gnälla, var då så trött att jag inte sprang upp på en gång utan lyssnade till hennes protester som kom lite då och då och helt plötsligt så övergick det till gnälloch sen knäpptyst. Hon somnade alltså om helst själv och vaknade inte förrän 08.20. Helt otroligt. Helt underbart otroligt. Tack för den.

Kan även berätta att vi över en veckas tid har provat att låta Tuva få sovrummet helt för sig själv ihopp om att hon skulle få en bättre nattsömn av att sova i ett eget rum och utan att bli störd av oss. De ska ju helst sova i eget rum men eftersom vi bor i en skokartong så finns inte den möjligheten. Så vi har i över en veckas tid sovit på en madrass på vardagsrumsgolvet (vad gör man inte). Men vi kan nu konstatera att det inte har hjälpt ett jota utan det är bara helt hemskt att behöva springa emellan ett annat rum sex gånger per natt. Däremot ahr det varit mysigt på morgonen att kunna ligga på madrassen och kika på nyhetsmorgon och Tuva har haft leksaker på madrassen och kunnat pysslat med de. Annars är det brutal uppstigning efter halv sju som gäller.

Längd och vikt har jag ingen aning om då vi inte varit på BVC sen i augusti. Men det känns som om det där sköter sig självt nu. I början var man så himla noga med att ofta väga och mäta men nu känner man sig mer trygg. Men vi ska i alla fall dit om några veckor så då får vi se.