Hej här går jag påpälsad och runt med en vinkartong. Alltså, alternativet är att istället gå och bära en fårskinnsfäll så jag väljer vinet. ;-)

Ikväll är vi bortbjudna till nyfunna härliga vänner och de bor bara två km bort så vi färdas till fots. :-) T får sövas i vagnen, det blir spännande...

Jag har för flera timmar sedan talat om att jag köpt ett par nya skor och ni bara fortsätter era liv som om inget hänt!!!

Halla?

Jag längtar efter ett eget hem att pynta och piffa och pyssla med fina dukningar OCH SÅ VIDARE. . .

Jag vill också ha snittblommor i varje hörn, chockrosa pall, kulörta ljusslingor runt fönstret och mina örhängen på väggen. Vi har precis kommit hem från en mycket rolig kväll med övernattning i ett personligt och färgstarkt hem. Inspirerad till max men ingen egen arena att få utlopp för inspirationen. Får piffa i vårt rum hos mamma, yeay! Not.

Det här när barnet somnar i bilen och man själv är lite småsliten och inte skulle ha något emot en liten vilostund men så sover ungen i bilen istället. Typiskt! ;-)

Nu ska jag träffa vad som nog är min trognaste bloggläsare. :-)

Vem kan det vara!?!:-))))€

Nu ger jag upp, det är kört, finito. När man börja ställa sig själv frågor som "är jag verkligen en god människa värd att älskas och tyckas om" klockan fyra på natten efter att legat vaken sedan två tiden är det dags att dra i bromsen. Efter att kämpat länge med att somna om känns det hela rätt lönlöst nu. I takt med att fåglarna börjar kvittra och att ljuset så sakteligen börjar tränga in ökar ångesten. Just idag som är en viktig dag då jag vill vara pigg och alert. De där "stora tankarna" som smyger sig på nattetid. Analyserandet. När man fastnar i tankar som man för länge sedan redan gjort upp med, eller har man det? Hur stora världsproblem löser man egentligen i sängen klockan tre på natten? Insikter av dessa slag brukar rent av vara självdestruktiva så vad tjänar man på detta nattliga vansinne? Nada. En dålig kommande dag, irritation och huvudvärk.

Det här att jag har så svårt att somna om. Har svårt att vakna men när jag väl är vaken är det omöjligt att falla tillbaka till sömn igen. Hur det går ihop med att jag har ett barn som vaknar 711 gånger om natten? Det går inte alls. Men att jag har en man vid min sida? Det gör att det funkar. I regel tar han det mesta av Tuva på nätterna numera. Han ligger närmast och han kan somna om var och närsomhelst och hur många gånger som helst. Men nu kände jag att det var min tur efter att hon innan vaknat ett flertal gånger men sen var det också kört.

Det dummaste man i detta kan göra är antagligen att börja knappa på mobilen men jag orkade inte famla runt i analyserandet längre. Nog med misslyckade insomningsförsök och därmed dåliga tankar.

Om jag somnar nu, exakt i detta nu, borde jag kunna få i alla fall två timmars sömn. Måste prova. En sista gång. Inga tankar, inget analyserande, bara andas.

Med hopp om sömn!
Sofie

Jaha nu är det officiellt. Jag är både en torrboll och surtant. Nekade precis trevligheter på Stadshotellet och vad ännu värre är, är att jag på riktigt har mailat OLW's konsumentkontakt och klagat på fredagsdipen. Seriöst. Jag skojar inte. Jag mailade och klagade. "Hej hej från oss i fredagsmyset. OLW special edition cheese and chili. Vad i hela världen var det som gick fel här?" och sen gick jag på och tokdissade dipsåsen. Hävdar att de förstört min fredag unt so weiter. Herregud. Vad händer!? Vem är jag!?


Äh nu går jag och lägger mig. Att vara vaken efter 22 ger mig ångest. (Ni hör - who the hell am I!?)

Igår trodde Martin och mamma att tredje världskriget hade brutit ut. Eller att det inträffat en katastrof. Jag skrek i högansky. Martin och mamma släppte allt de hade i deras händer och sprang på uppmaning av mig: "kom foooooort aaaaaaaaaaaaj aaaaaaaaaaj " och sen tusen svärord kombinerat med diverse olika könsord på det.

Ja, det kanske var världens minsta skärsår MEN JAG KUNDE faktiskt skurit av mig fingret. De där jävla global knivarna. De är bara rena rama skrytprylen för folk som vill visa att de har pengar och kompenserar sin dåliga matlagning med en buffè av mordredskap. När vi ändå håller på så ska jag nog slänga ur mig igen (eftersom det var så "populärt" sist) att alla med skrytknivar är psykopater de med!

Tänk då, är du både en "jag mår bra av att städa" och har en Dexter uppsättning av mordredskap i köket, ja då får dina närstående passa sig.


Summan av kardemumman - okej, jag kanske fick panik och överdrev igår när jag skrek över hela grannskapet att jag skurit mig så att jag skulle dö. MEN vad är det för fel på gamla hederliga IKEA knivar? Nej, det där är inget för en amatör som mig. Nästa gång mosar jag tomaten istället för skär den.

Vi har världens bästa kväll. Helt spontant. Helt underbart. Tack vare bästa R och M.

Bara jag, bilen och en nästintill otrafikerad motorväg. Spotify, sommardäck och torr vägbana. Det är för mig vad massage och meditation är för andra.

(Jag sjunger ordet "Young" på bilden, prova själv att se normal ut och fota dig samtidigt som du säger Young)

Nu ska jag ta bilen till Saltsjö-Boo och fira min vän som idag fyller år. Jag går gold in! Ha en fin kväll!

Kan någon tala om för mig varför jag går och nynnar på Fields of gold men att min hjärna väljer att sjunga "Fields of Denmark"!?! What and why!?!

Idag är sorgens dag för Martin har rakat av sig sitt skägg som han haft i snart fyra veckor. Jag sörjer det hårt.

Jag brukar alltid säga att "allt som jag är bra kommer från dig mamma och pappa och allt bra som ni gett mig, att jag är en bra människa är er förtjänst". Men det gäller också mina vänner. Om ni tycker att jag är bra, ja då skulle ni se mina vänner för när det kommer till mina vänner. Då snackar vi toppkvalité. Det här är inte bara för mig oroligt smickrande och värmande, det är också så jävla bra att jag vill att fler ska läsa det. Anna är så jävla bra.

"Ett av dina bästa inlägg Sofie. Du har skrivandets gåva. Det vet du.

Det är superbra att lyfta upp den här frågan och belysa det ur ett annat perspektiv. Du sätter ord på det som många barn inte kan formulera själva och kan på så vis få andra vuxna att förstå barnen på ett nytt sätt.

Samtidigt så tycker jag om att du inte drar alla lärare över en kam. (Alldeles för många verkar göra det) Du som teaterpedagog/lärare vet att det finns fantastiska lärare där ute (Om dom inte fanns så skulle ju samhället störta imorgon, eller hur?) och dom gör allt för sina elever. Många arbetar i nya, omväxlande former och lyckas riktigt bra. Men tyvärr räcker det inte alltid då skolans struktur i nuläget är uppbyggt som så att 1 lärare ska se till 25 (minst) elevers unika behov. För det förtjänar barnen. Och vi snackar inte en dag om året. Vi snackar varje dag. Varje lektion. Varje minut.

Jag kan svära på att de allra flesta lärare drömmer om att kunna på riktigt (!) skräddarsy utbildning för varje unik elev. De skulle brinna, vara fantastiska och älska att arbeta med alla typer av barn. Kanske allra mest Pippi Långstrump. Att få se ett barns utveckling är ju förmodligen den största anledningen till att man väljer att bli lärare. Vart kan glädjen vara större än att få följa Pippi och Emil?

Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Somliga bra lärare orkar inte. Andra orkar. Och det är dem man måste stötta och lyfta fram som goda exempel för andra att inspireras av. Du gör det med din text. "För det vidare" gör det med sin film. Om vi slutar att enbart fokusera och klaga på misslyckandet i skolan och istället lyfter fram och hylla det goda så tror och hoppas jag att tillvaron för de här barnen, de andra barnen, lärare och föräldrar kan bli mycket bättre :) Puss o kram till dig"

-Kommentar ang mitt något självutlämnande inlägg om min skolgång. Jag är väldigt stolt över att vara vän med en så klok person som Anna.

Rensar i min låda med strumpbyxor och jag bara undrar, som så ofta:

"hur tänkte jag här"!?!?!

Jag ser reklamfilmerna för "för det vidare" där kända personligheter som Cissi Wallin och Elsa Billgren hyllar en av sina tidiga lärare från skoltiden. Det får mig att minnas min egen skoltid och mina egna lärare. Vem skulle jag själv vilja hylla och lyfta fram? Det finns kandidater men de är tyvärr alldeles för få.

Som barn älskade jag att gå i skolan men jag förstod aldrig vitsen med kunskap och lärande och absolut inte i den undervisningsform som sitter så djupt inpräntat i varje klassrum än idag. Det räckte med en termin i första klass och jag hade redan fått stämpeln. Pajasen och störande. Så många uppehållsrum, grupprum och korridorer som jag suttit i genom mina dagar. Med fönsterrutor för att avskilja mig från klassen. "Ett ord till och du åker ut".
Jag åkte alltid ut.

"Men varför frågar du om du redan vet svaret?" Det fanns ingen plats för en Pippi Långstrump i skolan. Jag har alltid haft en naiv inställning till skolan det erkänner jag. Jag har alltid ifrågasatt och det är ytterst få saker som fångat mitt intresse och när det väl lockat så har det oftast varit senare än alla andra eller så har det inte riktigt presenterats i den form som lärarna önskat.

Hur ska jag kunna vara tyst när jag har så mycket fantastiska saker att säga? Jag har alltid varit väldigt självmedveten. Jag njöt av att roa. Få andra att skratta. Jag lärde mig tidigt att jag hade något som kallades charm och så länge som jag tilläts att vara barn så kom jag så långt med det, från både lärare och mina klasskamrater. Det spratt i benen, hur ska man kunna sitta still när man har tusen miljoner myror i benen som bara vill ut. Jag förstod sällan vad läraren berättade, hur ska man kunna lyssna på läraren när det händer så mycket runt omkring. "Sofie, du måste lära dig att tänka innan du handlar". Jag kunde inte rå för det, det bara hände. Glömde mina saker här och var och även om jag ville så hade jag glömt den viktiga boken hemma, och då var det ändå ingen idé? Men den biten med böckerna kom när jag blev äldre och då blev allt så mycket svårare. De första sex skolåren var bara ljuva och härliga, min storhetstid. Sen kom betygen, kraven och kategoriseringen.

Sen kom den brutala övergången till årskurs sju. Högstadiet. Ett stadie i livet jag inte önskar någon. Hur ska vi skydda våra små oskuldsfulla barn från stora stygga högstadiet? Lärarnas blickar och suckar. Första lektionen och man kunde läsa deras tankar "hon kommer att bli ett problem". "Problemet" läs:jag stoppades i ett grupprum med andra "problem" läs: andra ungdomar.

Det finns så många minnen från min skolgång. Men det finns inte ett enda minne från att mina föräldrar skulle vara besvikna på mig. De har aldrig tryckt på att jag ska ha höga betyg eller att jag skulle vara duktig om jag fick ett bättre betyg än godkänt. Men de har visat glädje och delat den med mig. De har bekräftat mig när något gått väl och alltid kämpat tillsammans med mig för att jag ska nå gränsen för godkänt. De har alltid gett mig en känsla av att jag är en fantastisk person som kan bli precis vad jag vill och att min lycka alltid är det viktigaste.

Jag frågade min mamma för någon vecka sedan hur de förhöll sig till mig, deras lilla "problembarn" som det fick sitta i utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal och alltid höra samma saker. "Störande mot andra", "stora koncentrationssvårigheter" (men de fick även höra en del positiva saker såklart). Mamma svarade att det viktigaste för henne och pappa alltid varit att jag aldrig skulle vara störande på ett elakt sätt utan alltid varit snäll. Det var det mest väsentliga, att jag var ödmjuk gentemot andra. Sen att det även fanns de lärare som kunde se att den störande sidan av mig också var en del av den kreativa och uppmuntrade den men självklart fick jag inte gå runt och störa andra barn som behövde koncentrera sig. Sen var mamma var aldrig bekymrad över mina betyg utan hon svarar att "klokheten sitter inte i betygen, betygen säger inget om dig som person det är bara ett medel för att ta sig in på utbildningar och det är därför det anses så värdefullt men jag visste att du kommer hitta vägar att bli lycklig, med eller utan betyg". Sen tar min fantastiska mamma vid och säger att hon alltid haft övertygelsen om att flickor helst inte ska höras och synas och att flickor som tar plats bemöts på ett annat sätt än pojkar. "Du har alltid tagit plats, var du än har varit har du hörts och setts i alla sammanhang och det har väl inte varit riktigt okej för en tjej att göra det".

Jag tänker, hur hade det varit för mig om jag utöver kraven från skolan även hade haft kraven från mina föräldrar. Förväntningarna som jag aldrig skulle lyckats leva upp till. Hur det hade avspeglat sig på min självkänsla. Jag har aldrig upplevt att jag haft ett värde eller ett ökat värde i vad eller hur jag presterat. Jag har helt och hållet mina föräldrars sunda värderingar att tacka för detta. Däremot har jag alltid upplevt mig kategoriserad utefter bra eller dålig i mina prestationer från skolan och där upplevt mig förknippad med den sämre sidan. Som "dålig". "Ig-barnet". Därför har jag som så ofta gjortså som förväntats av mig.

Men jag känner det än idag. Upprördheten över hierarkier och orättvisor inom skolan. "Varför ska det vara så, varför gör man bara på det här viset". Och sätt mig i ett rum med någon jag i mina ögon anser vara överlägsen och ha ett nedlåtande sätt och jag kan inte låta bli. Då dyker Pippi Långstrump upp, fröken tvärtemot, där har ni henne i egen hög person.

Idag är jag universitetsutbildad teaterpedagog, har visserligen fortfarande koncentrationssvårigheter och oförmåga att sortera och strukturera mig speciellt vid inlärningsprocesser. Jag har svårt att slutföra saker jag påbörjat. Men jag är vuxen och kan se konsekvenser på ett annat sätt än vad jag gjorde som ung. Jag kan oftast välja att vara tyst, det kunde jag inte när jag var ung. Jag kunde inte hjälpa det helt enkelt. Det blev folk av mig med.

När jag ser på min dotter så ser varken jag eller någon annan i vår närhehet någonting i hennes utseende som skulle avslöja att jag är hennes mor. Hon är utåt sett sin far upp i dagen. Kanske att det är för tidigt att avgöra nu, hon är bara ett år och fyra månader men av det som inte finns från hennes mor till utseendet ser vi istället på insidan. Jävlar i min låda vad jag ska stå bakom henne genom skolåren, jävlar i min låda om någon sätter sig så på henne som lärare gjort på mig. Jävlar i min låda vad den här Pippi Långstrumpmorsan ska se till att hennes Pippi Långstrumpunge bemöts på på ett rättvist och icke dömmande sätt.

Okej. Det här är så roligt. Jag köpte tamponger igår. "Helen Harpers - Digital Super". Alltså digitala tamponger.

Jag är jättebesviken. Jag provade en igår med förhoppningen att de då skulle känna av och säga till när de är dags att bytas eftersom de är DIGITALA . Men, det har ännu inte plingat till där nere så jag känner att det blir reklamation på den! Räkneverket syns inte heller till.

(Ja, jag köper sniktamponger av billigaste kvalisort jaja)

...hur man går från solkysst hawaiibrud den ena dagen till Charlize Therons karaktär "monster" andra dagen?

Åt helvete med allt salt i nypor! Hur kan man tycka att detta är att överdriva? Qué? Jag är så glad att du verkar locka smarta och medvetna läsare. Sen är jag även glad att du lyckas locka de som inte är det. För är det nån som kan diskutera problem på ett ödmjukt och rättvist sätt så är det du. Det är genom diskussion och debatt vi kan förändra så världen blir ännu trevligare att leva i. Oavsett kön.
Dessutom tycker jag Carpe Diem verkar sjukt tråkigt om man inte fick ha rejält med salt, kryddor och färg runtomkring sig all annan tid. Du har huvudrollen i ditt eget liv. Vill du spela huvudrollen i en mespjäs där inget händer? Fine. Men som Sofies vän sen flera år tillbaka så vet jag att hon bara nöjer sig med ett liv fyllt av färg och upplevelser. Och hon ser dagligen till att skaffa det bland annat genom ett underbart liv IRL som ni får ta en liten del av men även genom att blogga och belysa viktiga ämnen i allas våra liv. Så ta en stor jävla nypa av Sofie och var glad för fan! Det är jag :)