Nu har det skett någonting babrytande här hemma. Jag kan nu äntligen titulera mig själv som kvinna. Jag ska förklara. Jag har två troslådor. En "snyggtroslåda" och en "fultroslåda". Nu är dagen här då jag upptäcker att min "fintroslåda" innehåller fler trosor än min "fultroslåda". Och det beror inte bara på att alla mina fultrosor ligger i tvätten utan nu äger jag fler "fintrosor" än "fultrosor". Det här känns stort. Nu är jag en kvinna med stort k. Eller, jag tar tillbaka. Jag komemr nog aldrig att tänka på mig själv som en "kvinna". Det är inte direkt så att om man googlar "kvinna" så dyker det upp en bild på "Sofie Andersson". Nej, inte direkt. Jag skulle nog mer benämna mig själv som "tjej", det känns mer bekvämt och mindre kritstrecksrandigt och fördomsfyllt.

I Martins tal på bröllopet benämnde han mig som "kvinna". Han sa något romantiskt som att jag var den "den underbaraste kvinnan på jorden" och jag vände mig om och undrade vem sjutton han pratade om. Har han varit otrogen redan den jäveln? Det tog en stund innan poletten trillade ner men så hade jag inte då mer fintrosor än fultrosor.

Egentligen borde jag släppa detta men eftersom jag är "jag" så fortsätter jag på själva trostråden och går ännu djupare. Jag måste göra ett förtydligande med vad jag menar med "fultroslåda". För faktum är att jag är stolt över mig själv. Istället för fultroslåda så skulel jag kunna kalla den för min "vanliga troslåda". För jag har nämligen sorterat ut och skänkt (nej jag skojade) slängt mina trosor som skulle kunna kallas för fula. Jag såg det inte själv utan det var en vän till mig som fick upp ögonen för att jag handlade underkläder som skulle kunna få min sambo att känna sig som en pedofil.

Ni vet jag har alltid älskat prickar, Hello Kitty, Betty Boop och såna där kitschiga mönster. Snobben? Nej, där går gränsen men jag kan hålla med om att min troslåda har mer sett ut som något man skulle kunna finna i en sjuårings byrålåda än en vuxen mogen (dock icke kritstrecksrandig) kvinna som jag. Lagom upphettsande. Men nu är det alltså annat liv i lådan eller andra trosor i lådan och jag kan nu titulera mig som: kvinna.

För att vara kvinna handlar självklart om att ha snygga underkläder.

Ett litet kvitto på att det gick som jag önskade.
Se din viktminskning med statistik och diagram med applikationen "Viktkoll".

En av de vanligaste frågorna jag får är att ni vill att jag ska redogöra för min viktminskning. Jag ångrar nästan att jag skrev om den öppet här då jag avskyr all form av vikthets och dieter och nya koströn hit och dit. Jag äcklas av det och jag förbannar mig över det sjuka ideal som råder och att problemen med ätstörnigar bara växer och växer.
Jag tycker att alla människor är så vackra i sig själva och det gör mig ont hur många det är så mår dåligt och inte trivs i sina kroppar. Jag vill inte vara en del i denna vikthets. Jag vill inte komma med bantningstips för hur du ska tappa dina kilon. Jag vill istället hylla dig i den fina form du redan är i. Att du ska kunna se dig själv i spegeln och tänka "fan, vad snygg jag är". Se det fina i dig.

Därför får det här bli mitt sista inlägg angående kropp och vikt. Det enda jag har att säga om man vill gå ner i vikt är simpelt:

1. Ät bra, varierat och med måtta.
2. Rör på dig mer än du brukar.

Ha tålamod.

Voila!

Fredagen den 22 juli går en man iförd polisuniform i land på den ö där Norges arbetarparti har ungdomsläger. I sin falska yrkesroll kallar han till sig så många ungdomar som möjligt och samlar dem runt sig innan han börjar avrätta dem en efter en. Varför?

Jag kan inte ta till mig det som har hänt. Det är för svårt att gripa. Jag ser på nyhetssändningarna. Tårarna rinner. Jag kramar min dotter lite extra hårt. Det är så vansinnigt fruktansvärt att en ensam människas vansinne kan åstadkomma så mycket sorg och förödelse. Det här är sånt som inte får hända.

Det finns ljud man aldrig glömmer. Jag vet exakt hur det låter när man sätter ner en kaffekopp på assietten i köket om jag befinner mig på övervåningen i mina föräldrars hus. Hur kaffekoppen sätts ner med resolutkraft men den missar själva mitten av assietten som är avsatt för koppen och på sin färd ner mot assietten slår den i den lilla upphöjningen på kanten i assietten som finns där för att koppen ska stå stadigt. Jag vet också att personen i fråga som dricker ur koppen sitter vid den vänstra sidan av köksbordet om man står i köket sett. Kaffekoppen och assietten är svart och vit och någon upplaga från Rörstrand. Jag vet inte vad själva servisen heter men jag vet att den alltid är svart och vit. Och jag vet exakt hur ljudet låter när kaffekoppen slår ner mot fatet. När som helst kan jag ta fram och framanamma ljudet i mitt sinne. Så inpräntat i min hjärna sitter den där kaffekoppen. Men jag kan aldrig någonsin få möta personen som sitter till vänster om köksbordet och dricker sitt kaffe ur en Rörstrandsservis jag inte vet namnet på.

 

Kära älskade stora fina lilla pappa. Jag ska gifta mig om bara några veckor. Jag ska bli stor. Jag vill att du ska veta att jag är världens lyckligaste. Jag har funnit den finaste mannen du någonsin kan tänka dig. Ibland retar han gallfeber på mig men jag älskar honom oerhört och han gör mig lycklig. Varje dag. Ibland blir jag helt förundrad över era likheter med varandra. Men jag ska gifta mig nu och du fattas mig så mycket. Du borde fått varit här. Ibland är jag rädd att saknaden efter dig ska slå ner som en blixt i mig i kyrkan och att jag helt ska tappa fattningen. Det är en av de viktigaste dagarna i ditt och mitt liv och det är en sån sorg att du inte får vara med om den. Att vi inte får dela den tillsammans.

 

Jag ska gifta mig. Jag ska bli stor. Men det spelar ingen roll. Jag kommer alltid att vara din lilla flicka. Jag kommer alltid att minnas ljudet av hur din kaffekopp slår ner mot assietten och vad än viktigare är. Jag kommer alltid att minnas hur det är att går ner de arton trappstegen och in i köket och krypa upp i din famn.

 

Jag kommer alltid att vara din lilla flicka.

Idag räknar vi tiden i minuter. Om en sissådär 110 minuter ska jag infinna mig i lugnet på SPA för att få en 80 minuter lång ansiktsbehandling. Detta tack vara  mina fina vänner som gav min denna lyxiga present när jag fyllde 25. Jag ser mycket fram mot detta och det ska bli avkopplande och underbart, även om jag har dålig erfarenhet från min första behandling och därför alltid är skeptisk mot ansiktsbehandlingar eller hur man blir bemött så ska jag idag bara njuta!

Jag har alltid haft väldigt mycket problem med min hy. Det började i puberteten med oren hy i form av finnar, förstorade porer och så var man då inte så välinformerad och duktig med rengöring och produkter. Min dåliga "tonårshy" har sen aldrig gett med sig. Jag har provat det mesta, tro mig, jag är utbildad make up artist och har därför en hel del koll på hudvård. Numera har jag mindre finnar, absolut, det är bättre. Men jag får fortfarande som stora bölder under huden, de gör ont och de går sällan att klämma. Alltid beläget vid hakan vilket är hormonpåverkningarnas centrum i ansiktet. Därför så antar jag att det kommer an på hormoner och tyvärr inte så mycket man kan göra någonting åt. Jag har mer och mer börjat att accepterat min hy, att den är långt ifrån perfekt men att den duger ändå och förr hade jag en känsla av att alltid vara ofräsh men numera vet jag bättre.

När allt kommer till kritan finns det så mycket som är viktigare än "pomaskar och inombordare", t ex rödvin, bebisfötter och kärlek. 

Skulle jag blivit en pojke skulle jag antagligen hetat David eller Adam men nu blev jag en flicka och mina föräldrar valde att döpa mig till Maria Sofie. Med Sofie som tilltalsnamn. Jag är ett ”sånt därnt ensambarn” som alla alltid har haft åsikter om. Mina föräldrar valde att stanna vid mig och jag har inte saknat syskon en dag hela mitt liv. Jag tycker själv att mina föräldrar gav mig världens bästa barndom och jag levde ett väldigt skyddat och upplevelserikt liv med många vänner fram tills min pappa rycktes ifrån oss i alldeles för ung ålder. Både för sin egen del men också för mig. Han gick bort tio dagar efter att jag fyllt sexton, efteråt blev det en väldigt stormig tid i mitt liv och som idag har format mig till den jag är. Min relation till min mamma är stark som järn och hon är min bästa vän och största förebild.

 

Som barn har jag alltid varit vad den äldre generationen kallat ”en teaterapa”. I skolgången var det inte alltid det lättaste att vara ”klassens clown” och samtidigt flicka. Något som satt sina spår mitt yrkesval då jag efter mina tre år på ett teater gymnasium insåg att det faktiskt var inom skolan jag ville vara verksam och då som lärare med teater och drama. Men först efter studenten tog jag ett sabbatsår från teatern, jag ville få erfarenhet från arbetslivet och se och uppleva något nytt. Jag valde att satsa på en kort utbildning inom något som jag dels fann roligt och dels kunde leda till ett kul jobb. Jag utbildade mig till make up artist och arbetade därefter som just detta i butikskoncernen Make Up Store. Det var roliga tider där, jag kan ännu sakna kundkontakt och att få glädjen att göra andra människor lite extra vackra!

 

När jag sedan kom in som första reserv på Teaterpedagogutbildningen i Örebro så kändes det som om det var skrivet i stjärnorna att det var en möjlighet som jag direkt skulle haka på. Vilket jag gjorde och även min Martin. Vi var unga och stormförälskade och nyförlovade och tog pick och pack och flyttade till Örebro. Första tiden bodde vi faktiskt i husvagn då vi inte fick tag på någon bostad med så kort varsel. Martin hade precis fått jobb som gyminstruktör och personlig tränare på ett nyöppnat gym i Strängnäs som han pendlade långväga dag och natt till för att vi skulle få vara tillsammans. Efter utbildningens slut fick jag jobb som dramapedagog på en kulturskola inom en annan kommun. Även om min tid blev kort inom yrket då nya drömmar pockade på så är jag så stolt och glad för att jag verkligen fick möjligheten att arbeta just inom det jag utbildat mig för. Örebrotiden kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Men sen vet ni som bekant att det uppstod en ny förälskelse, kärleken till platsen vi bor på idag och vi lämnade vår nya lägenhet och jobb i Örebro med sikte på en dröm om ett hus och en plats att bo på för resten av livet.

 

Och nu undrar ni säkert med spänn förväntan när Martin kom in i bilden? Egentligen borde jag klämt in honom ovan någonstans mellan gymnasiet och make up artist utbildningen för vi träffades sommaren efter gymnasiet och blev blixtförälskade med buller och bång. Jag tror inte vi var ifrån varandra ett dygn under det första halvåret, men vi båda bodde fortfarande kvar hos våra föräldrar och turades om med att bo hos varandra. Den 6 augusti i sommar har jag och Martin varit tillsammans i exakt sju år, något som vi tänker fira med bröllop och fest för våra nära och kära. Bröllopsplaneringen och Tuva upptar det största utrymmet av min tankeverksamhet just nu. Vi hoppas på en stor fest med mycket skratt och kärlek!

 

Idag bor jag i min lilla husdröm, i det lilla gula huset nere vid vattenbrynet som via en kanal leder ut till det stora havet. Där ska vi en vacker dag som kommer allt närmare bygga oss vårt vackra vita ståtliga trähus, med inglasad veranda och spröjsade fönster. I detta nu är jag föräldraledig till den allra finaste av flickor, vår lilla Tuva som föddes den 27 december 2010. Annars arbetar jag som förskollärare i en Stockholms förort (min chef har även valt att titulera mig det trots att jag är teaterpedagog men hon ser mig som likvärdig). Som allt annat i mina yrkesval så går jag även in för detta med stor ambition och hela mitt hjärta.

 

Som person vill jag beskriva mig själv som väldigt varm och öppen och framför allt glad. Jag är nästan alltid glad för jag har så mycket att vara glad över och en av mina ljusaste sidor är just min positivism och att ständigt försöka se det ljusa, även i svåra stunder.Jag är medveten om att jag är en person som hörs och syns mycket och att det finns en narcissistisk ådra i mig som stormtrivs med detta. Men jag hoppas att jag kommer undan med detta då jag själv är medveten om min personlighet och att det säkert lätt kan bli ”lite för mycket” utav mig ibland och medvetenheten av detta hoppas jag gör mig till samtidigt en ödmjuk person. Jag kan faktiskt själv bli rätt trött på mig själv ibland och tur är väl det för jag har även en stor dos utav självironi och inte minst självinsikt. På gott och ont är jag medveten om mina brister och är ibland för snabb med att i första hand klanka ner på mig själv och överdriva mina svagheter. Därav förstår ni att jag avskyr konflikter och lägger hellre skulden felaktigt på mig själv. Jag har ett sviktande självförtroende där jag tror att allt dåligt beror på mig själv och att allt är mitt fel.

 

Saker som får mig att leva upp lite extra är framförallt när det händer roliga saker omkring mig. Jag har alltid haft mycket kompisar omkring mig och jag älskar även idag att umgås med både mina och våra gemensamma vänner. En helgkväll med vänner i huset och gott att dricka i glasen och en härlig middag på bordet, då mår jag som bäst. Men jag uppskattar även lugna stunder, jag är nästan lite för bra på att ”bara vara” då det finns mycket bekvämlighet i denna kropp. Därför tycker jag om att titta på film, sträckkolla på serier och läsa böcker samt blogga. Jag är ingen friluftsmänniska någonstans men jag tycker om att vara utomhus när vädret tillåter. Min favoritårstid är hösten, jag tycker att naturen är så vacker då och hösten för mig är lite spänning och nystart. Mat och att äta den är även ett av mina stora intressen och då gärna med något gott vin. Jag fullkomligt älskar vin av den röda sorten. Sen faller jag gärna för vackra ting och tycker därför om inredning och shopping. Jag gillar att ha det snyggt omkring mig och älskar färger och mönster. Något som avspeglar sig mer i min dotters kläder än i vår inredning som går i vitt från golv till tak, med undantag för några pastelliga och blommiga inslag här och var. När vi flyttat in i vårt hus blir det mer av den färgstarka varan.

 

Reser gör jag gärna men inte för länge och inte långt bort. Som barn spenderade jag mina somrar på rullande hjul med bil och husvagn och jag kan utan överdrift säga att jag varit överallt i hela Sverige samt Norge med max kanske tre mils avstånd. Jag lovar. Säg en ort och jag sätter tusen spänn på att jag varit där. När mina kompisar var på solsemester så stod jag själv i juli uppe vid polcirkeln och kastade snöbollar. Jag var inte alltid så förtjust i mina föräldrars passion för norrland och nordnorge. Jag har upplevt många regniga somrar i min dar. Kanske är det just därför jag är så extra förtjust i just Grekland, en kärlek som både jag och Martin delar då våra sommarresor allra helst går just till någon av Greklands många underbara öar. Jag älskar maten, kulturen, stränderna, naturen! Bland mina resdrömmar finns självklara val som USA med New York och den västra kusten med San Fransisco och Los Angeles. Det är ställen jag gärna vill uppleva och se med egna ögon att de finns på riktigt någon gång i livet. Men som med det mesta känner jag ingen brådska, jag lever här och nu och tar tillvara på varje stund. Nu mer än någonsin när vi fått ett litet flickebarn som gjort stor entré in i våra liv. Då blir man än mer påmind om att livet pågår här och nu och drömmar är nyttigt att ha men att det som är värdefullt det pågår här och nu och jag är så lycklig över att ha den insikten och kan till hundra procent helt ärligt säga att jag älskar mitt liv.

Jag är väldigt lycklig.

 

---

 

Sådär. Nu har jag berättat vem jag är. Vem är DU?

Ska ta tag i den där presentationen av mig själv nu.

Men oj, vad svårt det är. Vad ska man börja och vad finns att berätta, vad vill man veta?

Finns det någon mall att gå efter, typ "Mina vänner" alá klassisk barnkalas present.

Jag tog inte det minste illa upp däremot så fick Fridas kommentar fick mig att fundera över vem jag är. (Hur nu något så ytligt som en hårfärg kan få en att ställa sig dessa djupare frågor). Jag känner mig jättefin i hårfärgen jag har nu, och jag har fått mycket positiva ord ang färgen. Det är jätteroligt med en ny färg, man får en annan ton i ansiktet, kräver att man tänker till lite med smink och kläder, en liten uppfräschning helt enkelt. Men är det jag? Inte för att identiteten sitter i håret men jag är inte det minsta classy, och jag kommer nog aldrig sträva efter att bli det. Jag tror nog hellre att jag är en whitetrash morsa med glimten i ögat, jag ska nog satsa på att lyfta ordet white trash (svensk översättning: vitt slödder, inte så trevligt), men nu blev jag motiverad till att ta white trash stämpeln till en trevligare nivå.

Jag gillar att vara askvitsblond, jag känner mig absolut finast då. Jag är helt okej med att jag då är som finast i cirka två veckor innan duschen missfärgar håret i en gulare nyans och den där sablans utväxten börjar växa fram. Som idag, this is me, jag balanserar Tuva i babyskyddet i ena handen, och fyra matkassar i den andra handen (+ en skötväska). Håret är oborstat sen två dagar tillbaka och göms under mössan, eller som alltid annars - i en slarvig tofs eller knut högst upp på pallet. Men det är liksom jag. Jag har alla (några få men några) fina stylingprodukter stående i badrummet på en tavellist men hinner liksom aldrig klutta i det. Jag vill inte klanka ner på mig själv på något sätt, jag är en fin och trevlig person men något "classy" över mig, det finns liksom inte. Och jag kanske inte heller vill vara det.

Jag trivs med att vara bitchblond eftersom jag vet att jag inte är någon bitch, jag tar det där med att vara good looking med ro. Visst vill man vara snygg och så, i alla fall i tanken men så kanske det inte alltid blir i praktiken.

...och ni kan ger er fan på att det kommer att vara en riktigt blond Sofie ni kommer se i sommar när hon ska stå brud. Självklart ska jag vara blond på mitt eget bröllop. Blond men inte det minsta "trashig".

Men ni får ta mig som jag är, varken "classy" eller "trashy" (eller okej ibland).
Sofy - med eller utan utväxt, here I am! :-)

Häromdagen stod jag länge i duschen och funderade över lite olika saker i livet och fastnade i tanken om vem jag skulle vilja bjuda på glass. Det kanske låter underligt hur jag hamnade i dessa tanjegångar så det kanske är bäst att jag berättar mina tankegånger innan jag kom fram till denna frågeställning. Jag stod nämligen och räknade upp mina olika arbetsplatser jag haft i livet ocj jag kom inte längre än till sommarjobb nummer två då jag som femtonåring försökte tjäna ihop lite egna pengar att köpa skivor med i en glasskiosk. En dag kom Benny Andersson in och köpte sig en glass, en strut med päron minns jag att det var. Jag tror jag gav honom extra stora kulor. Löjligt egentligen, bara för att han är känd och han har nog råd med hur stora eller många kulor glass som helst. I alla fall det var där mina tankar började och sen spånade jag vidare över vilka fler personer av det kända slaget jag skulle vilja bjuda på glass. Valet hamnade då på min och Martins förstahandsalternativ till morfars adoption nummer 1, Ingvar Hirdwall. Jag hoppas för er skull att ni vet vem Ingvar Hirdwall är men om så inte, om ni bara virrat ihop namnet och ansiktet för ett slag så satte jag en länk över hans namn. Ingvar Hirdwall skulle jag definitivt vilja bjuda på glass, och även inbjuda honom till att bli extra morfar åt Tuva, men vi kan börja med glassen. Jag började fundera över vilken glassort Ingvar skulle föredra, (och om han ska åta sig uppgiften som extra morfar åt Tuva måste det nog vara en sjujäkla god glass). Jag tror inte på någon sorbé eller någon italiensk fin variant, Ingvar är för mig så helylle mysfarbror som man bara kan bli, därför skulle jag helst servera honom en liten men mäktande god kula smultronglass i en liten bägare. Vad tror ni om det? Det skulle vara fint att servera med ett grässtrå med nyplockade smultron trädda på stråt, men det vore kanske lite överkurs.

I alla fall så här löd mina tankar när jag häromdagen tog en lång välförtjänt egen dusch i min ensamhet. Jag fullkomligt njöt av att stå där i värmen och finula över vad Ingvar Hirdwall skulle vilja bli bjuden på för glass. Sen Tuva kom in i livet så blir det allt färre såna tankar och därför får man ta extra vara på de stunder som blir. Jag gjorde detta genom att skriva ner mina tankegångar.

Bubbel och kaviarmackor.
Inte så glammigt, inte så "bildsnyggt" precis som mitt liv, kanske inte så glammigt och bildsnyggt alltid. En mix mellan löjrom och nudlar, det händer saker hela tiden och blir aldrig tråkigt. Jag älskar det.

I love my life.

(UPPDATERAD OCH OMPUBLICERAD)

Jag har fått så mycket kommentarer och frågor den senaste tiden och jag hinner i nuläget inte med att svara alla personligt en och en. Hur gärna jag än vill det, jag hoppas ni har överseende och förstår. Men det minsta jag kan göra är i alla fall att ge er svar på de frågor ni har. Gör detta i ett inlägg så skriv här det ni undrar så ska jag svara er, one by one fast gemensamt i ett inlägg... :-)

 

 

Foglossningen? Flera har frågat mig hur det är med foglossningen såhär efteråt. Jag kan svara att jag är så mycket bättre. Direkt efter förlossningen så vaknade jag av kramper i ben och bäcken på nätterna men de är helt borta nu. Jag känner mig äntligen rörlig igen och är så lycklig av att "bara kunna resa mig upp ur sängen" helt vanligt utan att ha ont. (Både pga förlossningsskadan och av foglossningen). Däremot får jag besvär och ont när jag går. Så det blir bara korta sträckor och promenader för då krånglar det rejält med mig, men det är helt normalt och förståeligt efter en sån kraftig foglossning som jag hade. Men som svar; Tack, mycket bättre! =)

Tjoho! Din blogg e ju för grym, upptäckte först för några månader sedan att du låst upp den igen :D Nu undrar jag (som förr) om du fortfarande hänger med bloggtjejgänget, ni som reste så mkt och när det blir fler sådana roliga påhitt. Ha det underbart med nya tillskottet, Kram!

Hej Hannah och tack för din kommentar, det gör mig glad att höra att du gillar min blogg! :-) Svar på din fråga får bli: Nej, tyvärr inte. Ha det bäst! Kramar

Och jag är så nyfiken på er lilla stuga så jag önskar inlägg om det jag! Vi är i lägenhetsbytartider, jag och min pojkvän, och jag har alltid varit jättesugen på en egen stuga så jag tittar runt lite. Hur hittade ni eran och var det kärlek vid första ögonkastet? :-) KRAM från Sarah

Vilken rolig fråga! Den blir lite lång att svara på nu så i första hand hänvisar jag till min kategori "Huset" om du bläddrar tillbaka där kan du läsa allt om kärleken vid första ögonkastet, budgivning, inflyttning, renovering etc.. Ska försöka sätta ihop ett inlägg när jag har mer tid! Lycka till med stugletandet!!! =) Fråga gärna mer om det är nåt du undrar över! Glöm inte att allt går... vi bodde i 1,5 år utan dusch och tvättmaskin - allt går! =) Kramar

Det va inte längesen jag hittade hit till din blogg men är nu helt frälst. Du skriver underbart och både du och Martin verkar vara underbara människor. Du rör upp känslor, har inte varit långt till tårarna vissa gånger och jag kommer på mig själv att sitta och le glatt åt vissa av dina inlägg :)
Ni verkar ha fått en fantastisk fin dotter, underbart. Själv väntar jag min första bebis i mars. Jag undrar om du vill berätta hur ni fick reda på att er lilla tjej har en hörselskada?
Kramar Sofia

Hej Sofia! Grattis till bebisen i magen, underbart! Och tusen tack för dina fantastiskt fina ord, jag blir verkligen rörd! TACK! Tuva har misslyckats på alla tre OAE test (otoakustiska emissioner) som görs på spädbarn när de är några dygn gamla för att upptäcka hörselskador. Det är ett relativt nytt sätt att upptäcka tidiga hörselskador (har används sedan 2005), det görs via en liten hörsnäcka som sätts in i bebisens öra. Den sänder ut ett klickljud, ett störningsljud som barnet i sin tur ska svara på. Anledningen till att dåligt resultat behöver inte vara hörselnedsättning utan kan vara att det fortfarande finns kvar fostervatten och fosterfett i örongångarna. Läs mer här. Kram och lycka till med din lilla bebis!

En liten rolig sammanställning som man kan göra på facebook. Om ni själva gör en sådan och lägger ut på bloggen får ni gärna länka för jag tyckte att det var roligt att läsa mina vänners sammanställda år.. Stör mig extremt på att jag skriver som en liten pubertal fjortis, det är utropstecken, smileysar, stora och små bokstäver hit och dit. Min kusins (som är journalist och chefredaktör) var som att läsa en dikt, som poesi, knappt att man märkte att det var blandade statusuppdateringar.. Annat var det med mitt pladder här ovan ;-P

Mamma berättade förut hur hennes förlossning med mig satte igång, det började med värkar på natten och hon låg kvar i sängen och ville inte väcka min pappa som låg bredvid och sov. Efter ett tag så började pappa prata i sömnen och det han så var så lustigt för det fick mamma att stämma in och väcka honom. Han sa nämligen: "nu sätter vi fart på det här", varpå mamma svarar honom "det är precis vad det gör det". Han flög upp ur sängen och mindes inte vad han hade sagt och vad han hade drömt, men det blev ordentlig fart på honom där och då. Antagligen hade han känt på sig omedvetet i sömnen. Mamma och pappa kom in vid åtta tiden på morgonen och några timmar senare vid lunch tid kom lilla jag!




Pappa och jag på BB. Jag föddes två dagar efter BF den 7/11 1985, kl: 12.10.
Vägde 2460 gram och var 40 cm lång. En riktig liten skit!

Är jättenyfiken att få reda på hur det satte igång för er som redan är med i den heliga "föda barn klubben"!
Berätta gärna! :-)

Idag har jag trevliga saker på schemat, ska hjälpa Sandra och hennes svägerska att fota deras söta barn till årets julkort och sen så får jag ett efterlängtat besök från en gammal vän. Men först ska jag sova lite till. Är så trött, så trött!

Inga julkort, men såhär såg jag ut när jag var liten...

Martin säger att jag har snarkat i natt. Jag? Jag som aldrig snarkar och sover tyst som en mus...
Måste vara julmaten, gick säkert upp 20kg till igåt.. ;-)

Made by Martin with a little help whit the uploading (som ändå fuckade upp sig med musiken) by me ... :-)


Idag är jag en födelsedagstjej och jag är såå glad!!! :DDDD