Det är julaftonsmorgon år 2003 och jag är 12 år gammal. Jag är som jag alltid är på julafton, glad och förväntansfull. Ligger vaken i sängen och vill bara kliva upp, fastän klockan är 06.00. Jag lyckas ligga kvar en stund till, men tillslut tar nyfikenheten övertaget och jag måste stiga upp och kika under granen, för där ligger min morgon-julklapp.

När hela min familj vaknat, mamma, pappa och bror, så äter vi frukost tillsammans. Ostmackor och gröt med kanel. Jag undrar när vår släkt ska komma, och om vi alla kan titta på Kalle Ankas jul tillsammans. Mamma och pappa utbyter en blick jag inte riktigt känner igen, jag kan se att någonting inte är riktigt som det brukar. De förklarar att hela släkten ska komma och se Kalle med oss, och äta julbord, men att min farmor kommer senare på kvällen.

Jag förstår inte riktigt, varför kommer farfar men inte farmor? Farfar är gammal och kan inte köra bil, farmor som är pigg som en nötkärna tar ju hand om farfar och de kommer alltid tillsammans. Mamma och pappa förklarar att farmor inte mått som hon brukar de senaste dagarna, och att hon varit på lite olika kontroller på sjukhuset. Det är därför hon blir sen, hon är fortfarande kvar där. Jag kommer ihåg att jag tyckte så himla synd om farmor som var tvungen att vara på sjukhuset på självaste julafton, så jag gick runt hela förmiddagen och hoppades att hon skulle få komma hem till oss så snart som möjligt. Så att allt blev som vanligt.

När vi satt vid julbordet så kunde jag inte riktigt njuta utav det, där var en tom stol framför mig där farmor borde sitta. Men hon är på sjukhuset. Även fast jag bara var tolv år så uppfattade jag den annorlunda stämningen runt bordet, vi alla var i någon slags väntan. Väntan på ett besked, jag förstod där och då att vi inte bara väntade på att farmor skulle komma hem. Vi väntade på vad hon skulle ha med sig…

Jag visste inte alls vad cancer var då. Jag kan inte ens minnas att vi pratat om det i skolan. Vad är cancer? Är det en konstig böld? Är det hosta? Betyder det att man är gammal?

Jag sitter mitt i en julklapps-hög när min farmor kommer ner för trappen till vardagsrummet. Det är flera saker jag lägger märke till på en gång. Hennes sätt att gå ner för trappen, hon håller ett stadigt grepp om räcket och lutar sig emot det, hennes hy är gulaktig och ögonen är matta. Jag ställer mig genast upp och går och kramar om henne och hjälper henne ner för trappen. Hon sätter sig med mig på trappsteget längst ner, och jag tar fram ett paket som är från henne och farfar till mig. Vi öppnar det tillsammans. Tid och rum är helt plötsligt väldigt stilla, hela min släkt sitter och betraktar mig och farmor där i högen av julklapps-papper.

Jag får en underbart mysig mjukishund, med virkade ögon och nos, jag får en känsla av att någonting är på väg att förändras, jag får helt plötsligt en massa tankar snurrande i mitt huvud, jag får en sista julafton med min farmor.

Dagarna och veckorna som följde minns jag som om att man spelar upp en gammal film, den är lite brusig, svartvit och dåligt filmad, ljudet är svårt att urskilja. Så kändes varje dag. Otydlig och svartvit tillvaro. Jag kan idag när jag tänker tillbaka bli lite arg och ledsen på mina föräldrar, för jag fick aldrig riktigt helt veta allt om farmors sjukdom eller vad som väntade. Jag fick läsa av stämningen. Vi var på sjukhuset var och varannan dag, farmor blev nämligen inlagd väldigt snart efter julen. Det var så jobbigt att se henne ha ont, men hon var alltid lika glad att se oss. Jag kramade hårt om min mjukishund, försökte liksom överföra kramen till henne. Det gjorde för ont för henne att kramas.

Jag var på skolan, det var tidig februari 2004. Min bästa klasskompis och jag sitter och ritar i klassrummet. Min lärare kommer in och säger att jag har ett telefonsamtal från min mamma. Hjärtat fryser. Jag vet innan jag ens hunnit tänka tanken. Jag hinner tänka tusen saker medan jag tar stegen bort till personalrummet. Inte nu, nej inte nu, inte såhär snabbt, vi hade massa saker att säga varandra, jag vill ju visa dig teckningarna jag gjort åt dig, jag vill ju spela fia med dig, vi ska plocka blåbär i skogen vid stugan som vi alltid gör, du skulle lära mig baka hastbullar och koka palt…

Min klasskompis mamma skjutsar hem mig. Jag möter mamma vid dörren. Vi kramas, hon säger ingenting, inte jag heller.

Allt jag vill säga vill jag säga till dig Ella, min fina gulliga farmor, som talade pitmåle och gräddade våfflor som en gudinna. Jag önskar så mycket att du var här och fått träffa min underbara fästman, som du hade tyckt om honom. Vi ska gifta oss i sommar, i kapellet vid forsen. Mamma och pappa har byggt sitt drömhus bredvid din och farfars lilla stuga vid sjön, min bror har träffat en fin tjej och är en hejare på konst och musik. Precis som farfar.

Du hade så mycket kvar i dig, som rycktes ifrån oss alltför snabbt.

LÄNK till Cecilias blogg.

Året jag skulle fylla 18 så fick vi reda på att min mamma hade cancer. CANCER? Min mamma kunde
väl ändå inte ha cancer? Hon hade länge haft ont i magen och var mycket borta från jobbet. 
Jag  trodde hon var stressad, då hon haft panikångest ett par år innan och  jag var rädd att det 
var detta som var på väg att komma tillbaka. 

Gick rätt länge innan hon berättade för oss vad det var. Jag ringde min pappa och storasyster 
många gånger och var orolig. Jag  kände att det var något hon inte berätta för mig och min 
bror och jag  var bombsäker på att hon berättat för pappa/syster. Av dom fick jag bara  svaret 
att dom inte heller visste. Det visade sig att hon inte sagt  något, till nån. Jag frågade henne 
varför hon inte sa som det var redan då hon fått reda på det. Men hon ville ju såklart skydda oss. 

Hon började med behandling och opererades och allt var frid och fröjd ett tag. 
Julen 2006 så var hon inte sig själv. Klapparna var många, dyra och väl uttänkta.  
Jag åkte bort över nyår och klockan 22 på nyårsafton fick jag ett samtal att hon åkt in på sjukhuset.
Jag var måååånga mil ifrån vår stad och ingen i vårat sällskap var  nykter. Jag grät mig igenom 
tolvslaget och 1 januari kunde jag äntligen  åka och hälsa på henne. 2 veckor av ovisshet. 
Hög på morfin  pratade hon en massa goja och jag kände inte igen min mor längre. 
I 2  veckor grät jag mig till sömns. 

Livrädd att mista min mamma. Livrädd för  det som komma skall. Livrädd för att inte hinna 
säga hejdå. 9 januari fyllde min mamma år. Jag trodde aldrig hon skulle överleva sin födelsedag, 
sin sista födelsedag. Jag bad till gud, trots att jag ej är troende, varje kväll. Jag ville bara att 
hon skulle överleva denna dag. Det gick upp och ner dessa  dagar. Jag vågade inte åka hem 
och lägga mig utan bosatte mig på  sjukhuset. Jag klarade inte av att svara i telefon, 
svara på sms och stängde helt och hållet ute mina vänner och andra familjemedlemmar. 

Den 11 januari sa min mamma åt mig att jag måste åka hem och lägga mig,  så jag får sova 
tryggt i min pojkväns famn. Så jag får sova en hel natt  utan att vakna varje timme och vara rädd. 
Hon skickade även hem min syster som bodde 16 mil ifrån och hade sambo och son på hemmaplan, 
och  lillebror i magen. 

06.00 den 12 januari ringer min pappa. Med  gråt i halsen och berättar att mamma nu somnat in.
Hon hade somnat i  sömnen och hade inte ont. Han hörde hennes sista andetag och beskriver 
det som en lättande suck. 

Idag är jag så arg, så arg på mamma för att hon skickade hem mig. Men jag vet varför. 
Hon visste att jag var i trygga händer och hade det så bra som det gick att ha i denna sorg.  
Och när jag och min syster hade det bra, kunde hon somna gott. Under mitt 23 åriga liv har jag
mist två mammor. Den biologiska vid 12 års ålder och vid 18 års ålder min fostermamma.
 
Tusen tack för att du skrev ner din berättelse om din pappa, och jag beklagar sorgen. 
Din berättelse gjorde att jag kunde skriva ner detta, trots att många tårar rann ner för min kind. 
Det är första gången jag verkligen skriver ner hur det var.
 
Mvh Linnea
Vill bara understryka att min biologiska mamma inte dog i cancer, 
utan något ännu mer fruntansvärt, narkotika

Huset är alldeles tyst och stilla. Jag är ensam hemma vilket händer väldigt sällan numera. Det enda som hörs är surret från datorn och min egen andhämtning genom näsan. Jag öppnar ett tomt dokument i datorn och lägger fingrarna ovanpå tangenterna. Nu ska jag berätta min historia. Min historia om dagen då allt förändrades i ett enda litet ögonblick.

Det är fredag. Inte vilken fredag som helst det är en speciell fredag. Idag är allt lite extra bra. Vi har sista lektionen någonsin i bild och jag har i förväg fått veta att jag fått högsta betyg. Det är min bästa kompis födelsedag och vi har sjungit för henne i skolan. När jag kommer att komma hem från skolan så kommer pappa att ha kommit hem från sjukhuset.

Jag kliver av cykeln precis vid grinden. Jag har bråttom för jag vet att pappa äntligen är hemma så jag bryr mig inte om att ta med mig cykeln in på tomten genom grinden. Jag har med mig min stora pappersmapp med alla teckningar jag ritat och målat på bilden och jag är förväntansfull och längtar att få visa upp dem för pappa. Jag rundar hörnet med den stora enrisbusken intill vår ytterdörr. I handen har jag min stora pappersmapp med bilder. Utanpå har jag ritat två människor där syftet är att man inte ska kunna tyda vilket kön de tillhör. Istället för hår har de färggranna pucklar som får de att likna en alldeles egen art, som en blandning mellan människor och kanske dinosaurier. I bakgrunden är det ett stort hjärta och under har jag skrivit med snirklig stil ”all you need is love”. Just ”love” är skrivet med versaler.

Jag är femton år och går min sista månad i nian. Jag är femton år och jag har precis haft min första fylla men aldrig haft en riktig pojkvän. Jag är femton år och tycker att de äldre killarna med svart hår och snedlugg är gudar. Jag är femton år och jag tycker att bland det roligaste jag vet är att leka tjuv och polis med mina vänner, men det säger jag inte högt. Jag är femton år och det finns inte en enda lärare på min skola som jag känner förtroende för. Jag är femton år och tycker att jag är ful och konstig. Jag är femton år och ska snart gå på min första bal och jag vet att jag inte kommer bli vald till balens drottning. Jag är femton år och kan inte bestämma mig för om jag ska bli skådespelare, musikalartist, författare eller kanske allt på en och samma gång. Jag är femton år och jag har precis börjat förstå att jag själv inte är jordens medelpunkt och det skrämmer mig. Jag är femton år och det finns inte i min värld ett ord som heter cancer.

Med pappersmappen i min hand kliver jag de två stegen uppför trappan till vår ytterdörr. På altanen intill dörren kan man se in genom köksfönstret. Hjärtat slår en glädjevolt när jag ser att pappa sitter vid köksbordet. Jag lägger handen på dörrhandtaget och har ingen aning om att den stunden, men handen ovanpå dörrhandtaget kommer bli avgörande för resten av mitt liv. Att jag varje gång som jag tänker tillbaka på pappas sjukdom kommer att återgå till minnet av den stunden då jag med ena handen på dörrhandtaget och den andra om min bildmapp är på väg in genom dörren. Så liten, sårbar, ovetande och lycklig. Jag har ingen aning om att när jag går in genom den dörren och stänger den efter mig så kommer jag lämna bakom mig min trygga skyddade barndom.

Jag kommer inte att visa mina bilder och berätta mitt betyg. Jag kommer att sitta i pappas knä och han kommer att krama mig hårt på ett sätt som han aldrig kramat mig förut. Han kommer att gråta mot min axel och jag kommer att se något hos min pappa jag aldrig tidigare i mitt femtonåriga liv sett eller känt. Rädsla.

Jag är femton år när jag får veta att min pappa har cancer. Jag är femton år och går min sista månad i nian. Jag är femton år och jag har precis haft min första fylla men aldrig haft en riktig pojkvän. Jag är femton år och tycker att de äldre killarna med svart hår och snedlugg är gudar. Jag är femton år och jag tycker att bland det roligaste jag vet är att leka tjuv och polis med mina vänner, men det säger jag inte högt. Jag är femton år och det finns inte en enda lärare på min skola som jag känner förtroende för. Jag är femton år och tycker att jag är ful och konstig. Jag är femton år och ska snart gå på min första bal och jag vet att jag inte kommer bli vald till balens drottning. Jag är femton år och kan inte bestämma mig för om jag ska bli skådespelare, musikalartist, författare eller kanske allt på en och samma gång. Jag är femton år och jag har precis börjat förstå att jag själv inte är jordens medelpunkt och det skrämmer mig. Jag är femton år och det finns inte i min värld att min pappa ska få cancer.

Jag vill tillägna mina Fars Dag hälsningar till alla vars pappor ryckts bort alldeles för tidigt från livet. Jag vill tillägna mitt inlägg till alla som har en liknande historia som min. I år är det tio år sedan min pappa gick bort. Tio dagar efter min sexton årsdag. Det är tio år sedan och det får ta hur många tårar som det krävs  men det är dags att jag skriver min historia. Det är över tio år sedan jag kllev in genom dörren den där dagen i maj, då vi fick veta att min pappa hade cancer. Det är tio år sedan och jag sätter mig nu ner för att skriva min historia. Det här är dessvärre bara början.