(Jag i ny födelsedagströja och nytt halsband)

På min födelsedag i måndags fick jag en drink i handen så fort jag kom innan för dörren. Efter att Tuva hade somnat så satte vi oss till bords och åt lite småplock som min kära make hade förberett och lyssnade på musik och drack vin. I dessa lugna stunder är vi som bäst, när vi får tid till att bara vara och sitta och analysera och drömma tillsammans.

I måndags firade vi mer än bara min födelsedag. Vi firade att skrivit kontrakt på att han fått jobb direkt efter att han gjort klart sina studier i vår. Vi är otroligt glada över detta att han redan har fått ett arbete efter att han pluggat klart. Och ja, det är på den plats som han har praktiserat och jobbat extra på.
Hans nya titel kommer att bli "projektledare". Vi är så glada så!

Så... nu ligger det äkta paret här på varsin sida i sängen med varsin laptop på magen. Är det nu det börjar gå utför? ;-)

Igår skulle vi åka med två bilar från min mamma hem till oss för att hämta en sak och sen ta ena bilen en mil bort till Martins pappa på middag. Jag tog bilen med det viktigaste, mig och Tuva. Martin tog lillbilen och fick ansvaret att hämta det vi skulle ha hemifrån. Hemma hos oss skulle vi lämna en bil och åka gemenast.

Tror ni jag kom ihåg att hämta upp Martin?

Precis när han ringde efter att stått och väntat vid uppfarten så kom jag på det: "jäklar, jag glömde ju Martin".

Ha ha ha...sorry älskling!

Nycklar är annars en sån sak man lätter glömmer, för min egen del glömmer jag bort min sambo.

"Friends for ever". Jag vågar med stor säkerthet kalla mig och Tove för friends for ever. Annars är jag lite försiktig med att sätta ettikett på mina vänskaper såsom "bästis" med risk för att någon annan ska känna sig utanför eller för att den andre inte upplever samma relation tillbaka till mig. Men så är jag också överdrivet "kompisblyg" och har förvånandsvärt svårt att ta för mig och våga i vänskap. Jag är så rädd att göra fel att det ibland kan slå över åt andra sidan. Men inte med Tove. Tove, Tove, Tove, var ska jag börja? För mig är det nästan omöjligt att beskriva vänskapen till Tove. Tove är som en familjemedlem som aldrig bott hemma, ett långdistansförhållande, det är lika självklart som kravlöst. När vi ses är det vi för alltid och så självklart. Sen kan det gå lång tid däremellan och vi har inte någon daglig kontakt. Jag vet att jag har skrivit tidigare om Tove och om vår vänskap men Tove är så viktig i mitt liv så därför får ni läsa om henne flera gånger, precis som jag skriver en massa om Martin och Tuva.

Jag är så stolt över Tove. I min uppväxt har jag alltid varit den som hörs och syns och drar blickarna till sig, jag har varit medveten om detta och jag kan erkänna att jag trivts med detta. Jag kan nu säga att bredvid Tove är jag bara en blek kopia, en grådassig gardin och Tove är den färgstarka granna blomman i fönstret. Och jag älskar det. Jag älskar att se den Tove som jag känt hela livet, den blyga och försiktiga Tove och se vad hon har växt upp till. Jag brukar säga att sätt Tove ensam på en fest med någon hon inte känner så har hon: 1. fixat en ny lägenhet i Stockholms innerstad, 2. en resekompis att åka jorden runt med, 3. ett visitkort till en anställningsintervju på måndag. Ja, ni förstår. Charm är hennes mellannamn och på den kommer hon komma hur långt hon än vill.

Tove är ett norsk namn och Tuva är en variant på namnet Tove. Det känns extra bra i hjärtat för mig att hon nästan har samma namn som en av mina bästa vänner.♥

Detta inlägg skrev jag med anledning att jag om en timma ska träffa denna fina goa galna person! :-)