(Kopierade över från SN bloggen)

Det jag och min man pratar mest om vad gäller husrivningen är inte själva rivningen utan våra vänner. Våra sagolikt fantastiska godhjärtade vänner. Som planerar om sina arbetstider, fixar barnvakter, reser och planerar om i deras scheman och allt detta för att bara hjälpa oss. Vi hade aldrig klarat det utan dem. Håll hårt i era vänner.


'Såhär såg det ut när vi kom ut till huset på morgonen, alltså precis som vanligt... Vi började ungefär vid tio på morgonen.



Här anländer den största containern jag någonsin sett. I den slängde vi all sån material som vi inte fick eller kunde elda. All obehandlad virke fick vi elda och som tur var bestod det mesta av huset av enbart trä så mycket av huset blev det majbrasa av.




Containern rymde en liten lastare eller "minitraktor" som var sjukt bra hjälpreda vid rivningen.



Här åker våra rhododendron buskar på brasan. Lite sorgligt är det allt då de förra ägarna var med i Svenska Rhododendron sällskapet och de var så stolta över alla sina rhododendrons. Men de var så himla stora så vi kunde inte ta vara på de på något annat sätt än att kapa dem. Vi har dock kvar ett par stycken i slänten.




Här ränder vi på brasan.



Vi vet inte riktigt vad. Men det var något som hände när Maria fick släggan i sin hand. Hon gick total bärsärkagång och demolerade hela köket, vilket självklart var syftet.



Tigersågen är mitt nya favoritredskap, det var riktigt roligt att arbeta med sågen och jädrans vad stark den var. Går igenom både trä och metall. Mycket bra hjälpreda vid rivning.



Här är våra fantastiska vänner. Vi hade aldrig klarat rivningen utan dem. Tacksamheten är oändlig. Roligt blir det när man gör en sådan sak tillsammans och ser till att pausa och umgås mellan varven.



Typiskt mig att skada mig. Och precis innan lunch dessutom, alltså tidigt på dagen. Min arbetsförmåga försämrades något men inte rivningsglädjen.




Markus försöker riva skorsstenen... Alla takpannor slängde vi i skopan på lastaren och sedan la vi det i en stor hög som vi sedan ska använda i marken.



Jag fick testa att köra lastaren (eller traktorn som jag hellre vill kalla den).




Här är bara ytterväggen kvar i sovrummet. Taket är också borta.



Här river vi ytterväggarna.



Sandra och Maria spänner musklerna som fick jobba riktigt hårt hela dagen.



På eftermiddagen såg huset ut såhär.




När vi hade kommit riktigt långt och det hade börjat skymma så bar vi in utemöbler och ställde in i gamla vardagsrummet. Där dukade vi upp med öl och hämtpizza. Och ja, jag var som alltid tvungen att pynta med lite serpentiner och servetter... ;-)



Vår utsikt under middagen..



Sista måltiden någonsin i huset, och en riktigt bra sådan. Eller, bortsett från att alla åt pizzor utom jag som innan varit magsjuk och hade jättekänslig mage så jag åt potatismos.




Vi hittade väldigt många getingbon under dagen.






Vi fortsatte ett tag till att riva efter middagen men gav upp sen när det blev mörkt.





När vi slutade för dagen hade vi bara två ytterväggar kvar. Det gick betydligt snabbare att riva än vad vi först hade trott.







Här har vi övergett rivningen och satt istället i skenet och värmen från brasan och pustade ut och drack öl.



"Välkommen hem till oss" här står vi utanför vår ytterdörr.




Även om vi inte har något hus eller att hela tomten på denna bilden är en stor rivningsplats så älskar jag verkligen den här platsen och vår tomt. Tanken var att vi skulle haft en rivningsfest men alla var så otroligt trötta så halv elva ringde vi efter en taxi som skjutsade hem våra tappra vänner. Vi själva satt kvar och vaktade elden innan vi kände att vi kunde ge oss av. Bortsett från att jag hade så vansinnigt ont i handen så sov man riktigt gott den natten...




Dagen efter tog vi tag i det sista och fick återigen hjälp av vännerna med att riva de sista väggarna och golvet. Nu står där bara murstocken och grunden som är kvar.

Slutsats, husrivning: Mer fysiskt än emotionellt jobbigt faktiskt. "Det är dags nu". Vi har väntat på denna dagen i nästan fyra år, eller vi har vetat att den skulle komma och eftersom vi innan redan flyttat från huset så hade vi redan "gjort slut" med det. Jag tror det kommer kännas mer om ett tag. Men nu ska vi istället fokusera på att skapa ett nytt hem och fylla med nya minnen och med värme och kärlek.

Såhär såg det ut bara förr mindre än en vecka sedan. Nu är allt borta. Lite skumt är det allt men när det känns faktiskt inte så mycket. Inte än. Kanske har man inte förstått, kanske är det inte mer än att flytta? Martin sa igår att det är sån tur att vi (jag) fotat så mycket så man kan gå tillbaka och minnas. Fortfarande känns det så självklart jag vet precis hur vattnet smakar i köket, hur det drar från golvet vid Martins sida av sängen, vilken spik man ska undvika att fastna i med strumpan vid öppna spisen. Hur det känns när man slår i höften i matbordet. Hur tyst det är när man sover men hur det brummar lite från fläkten inne på toaletten om man har dörren lite öppen.

Men nu är det crash boom bang finito.
Dags att vända blad och skriva nytt och ta nya foton!

Idag kör vi återigen men nu är det mer sortering och lite saker som ska sågas och fixas. Men idag är barnvakten på jobbet så vi får ha Tuva med oss och det är inte en helt idealisk plats för småbarn att vistas på med brädor med spikar, glasfibertussar, och andra otäcka saker över hela stället. Så vi får turas om att vara med henne och passa på nu när hon sover. Jag har sinkat mitt finger som gör att jag inte har full arbetsförmåga, så typiskt mig men armen och handen krånglar därför (pga ett finger?löjligt).

Idag är det valborg. Vad ska ni göra har ni några roliga planer?

Trött, ont, men så nöjda och glada över hur långt vi har kommit. Men vet ni vad vi är än mer glada över? Vad det är vi pratar om och konstaterar gång på gång på gång? Det är inte om husrivningen utan....

Våra vänner. Vilka satans jävla vänner.
Så stora hjärtan. Återigen, överväldigad av andras godhet.

 

Det är ju så inne det där med öppen planlösning och speciellt när man suddar ut gränserna för vad som är inne och ute. ;-)

 

 

 

 

 

Efter otaliga diskussioner och dispyter har vi nu enats om ett golv och funnit exakt det golv som passar in utefter våra önskemål och förutsättningar. Tänk vad bra det blir, när man inte ger sig utan fortsätter att leta och leta. Det här golvet kom ut i februari i år. Tidigare har det inte funnits något vitt trägolv som verkligen är vitt.