Postade en bild igår på instagram där jag visade språkträningslådan som jag precis börjat gör med Tuva med uppmaning från logopeden. Vaknar upp idag och ser kommentarerna och blir alldeles varm.

För varje besök och ju mer kunskap vi kommer över desto mer förstår vi hur omfattande det är med hennes HS och hur mycket man måste arbeta extra och tänka på ett annat sätt kring.

 


Jag och Tuvafisen igår.

Vad är det hos mig som går igång så på leopard? Älskar att på min möhippa, när det vankades middag och fest så hade alla som "dresscode" att ha någon leopardmönstrad detalj på sig för att liksom hedra min förfärlek för leo. Själv fick jag gå runt i en helkroppsbody i leopardmönster som det finns så mycket historia bakom. 

Det här med kläder och stil. Jag tycker om att pynta, både mig själv och miljöer jag vistas i. Men jag kommer mer och mer ifrån det här med hur viktigt det är vad andra tycker. Jag är ändå medveten av allt som jag sätter på mig läser folk in som signaler och gör tolkningar av. Jag är ännu mer medveten när det kommer till barnkläder, där finns det ännu en chans tillskillnad mot den fucked up vuxenvärlden om ni förstår hur jag menar. Men tillbaka till mig själv. Jag klär mig gärna i mönster, färger, tycker det är roligt att leka med smink och markera ögonen och ha eyeliner. Tänker dock mycket på hur det uppfattas av min dotter. Att se sin mamma måla sig och när hon sen kommer undra varför. Lovar mig själv att aldrig svara "för att bli fin". Det är dubbelt det där. Är ändå inte så fucked up att jag inte vistas bland vänner, jobb och utomhus osminkad.

Men satan vad svårt det är att vara förälder, jag går varje dag omkring och tänker på hur jag som förälder har möjlighet att orsaka minst skada på min dotter. För varje dag som T blir äldre desto mer självklart blir det att tänka genusmedvetet. Denna oförstörda oskyldiga juvel som ska få växa upp i denna fucked up värld. Våra barn och unga mår alltmer sämre och det räcker faktiskt inte bara med kärlek och sunt förnuft, jag tror vi måste tänka ett steg längre.

Okej, det här är nog mitt snurrigaste inlägg någonsin, helt vridet, motsägelsefullt, leopard, möhippa, genus, uppfostring, ett virrvarr av slarvigt formulerade tankar. Jag kan bättre, men jag har inte tid.

Det är så underbart att ha förmånen att ha en egen trädgård och möjligheten att gå ut hur och när man vill på sin tomt. Som igår efter middagen. Ut på tomten och ösa ur sig den sista energin innan det är dags att natta barn och varva ner. Igår åkte vi skottkärra (ja, jag tog mig också ett åk men jag kunde iaf bete mig när åkturen var slut). Någon annan blev ett bananbarn och la sig på marken och skrek. Då hade hon ändå fått åka i en kvart. ;-)

Jag har ett minne som jag ständigt återkommer till. Jag tänker på det minst en gång i veckan och jag ser tillbaka på det med en enorm värme och tacksamhet.

Jag fick ett sms "kan inte vi få låna Tuva några timmar så vi kan få leka lite familj och så kan du vara hemma och göra vad du vill". Det var från Tuvas faster och farbror som annars bor i Stockholm men som över helgen bodde i svärfars hus.

Människor som spontanerbjuder sig att vara barnvakt är de finaste som finns för:

1. De bevisar att de verkligen vill var med barnet om de frågar efter det på eget initiativ. Man blir så djupt i hjärtat glad varje gång någon annan visar att den tycker eller bryr sig om Tuva.

2. Att få tid utan barn när man som minst anar det. Nyttigt. Värdefullt och förbaskat skönt. Jag tror den där gången räddade vårt bröllop för jag hann göra en massa saker på de där timmarna.

Jag har kommit till den punkt i livet (som kallas vuxen?) där det jag värderar nästan högst är att få hjälp av andra människor i min närhet. Jag skrev ett inlägg om det där kring jul apropå fina och dyra julklappar men att det dyrbaraste vi kan ge någon annan är av vår tid. För det är det vi har minst av.

Och vill någon frivilligt ta sin lediga tid och spendera med vår dotter utan att vi ber om det, mitt hjärta svämmar över.


Avslutar med några små bilder från när vi handlade i söndags. Att gå på affären är aldrig tråkigt om man får åka kundkorg ;-)

Nästa gång ser vi till att ha barnvakt ... ;-)

-den evige sabbotören.

Kom och tänka på en bok du tipsat om för inte så länge sedan, Det var det fräckaste...
Lånade den på bibblan för da'n och tyckte det var lite roligt att du rekomenderar en bok vars budskap i princip är hämnd. En mullvad som går runt och frågar ut alla vem som gjorde det, för att sedan hämnas och bajsa tillbaka.
(Kom nu att tänka på "Vem var det som kastade"-klippet S)

---

Det var det fräckaste

Publicerat: 2011-11-15 Kl: 08:38:00 | I kategori: Babyshopping & sånt | 8 kommentarer

"Det var det fräckaste" Berghs förlag, en födelsedagspresent till Tuva som vi köpte på UnderbaraBarn mässan tidigare i år.

Jag har så många starka och betydelsefulla minnen från vår förra barngrupp. Ett av dem var en fredagseftermiddag och vi hade samlats till min "fredagssamling" och jag tog fram den här boken som vi tidigare i veckan lånat på biblioteket. Och sov vi skrattade. Tillsammans. Jag och barnen i samförstånd. Åt det tokiga, knasiga, nästan lite förbjudna. Det var sådär att man skrattar så mycket så man inte kan läsa, så man måste ta ett djupt andetag innan man läser vidare för man skrattar så mycket.

Det.är.så.obeskrivligt.att.hålla.samling.med.arton.barn.och.skratta.i.samförstånd.utan.kaos.

Det är när man är tillräckligt trygg i sin ledarroll och vågar släppa kontrollen som magi kan uppstå.

Ge tuva ett eget RUM!


Svar:
Men ..........- tror du inte vi hade kommit på den själva och valt det i första hand om den möjligheten hade funnits?!

Vi ha ju banne mig till och med sovit en dryg vecka på golvet i vardagsrummet i ett desperat försök att hon ska få bättre sömn genom att låta henne få ett rum helt för sig själv.