Nästa gång ser vi till att ha barnvakt ... ;-)

 

-den evige sabbotören.

I lördags var vi på födelsedagsmiddag för Martins pappa som fyllde år igår. Martin (och Tuva) skrev ett födelsedagskort då Martin stannade upp och frågade sig själv...

Jag blir så trött på föräldrar som har ett behov av att kritisera andra föräldrar och deras val när det kommer till uppfostran av deras barn. Det är så ofta man hamnar där i samtal och ibland faller jag in i diskussionen, liksom dras med och säger "aha, men oj vad konstigt att de gör så". Egentligen tycker jag att det är det mest värdelösa som finns att duskutera, hur andra väljer att göra med sina barn. Jag är övertygad om att de flesta föräldrar gör allt utifrån sina barns bästa men vi göra även våra val för vår egen egoism skull. Men det är inget som direkt skadar barnet. Utan det är snarare sunt från förälderns sida. Men just det här att vi sitter och profstycker mellan varandra och tar oss rätten att kritisera och sätta oss över den andra förälderns val. När vi har dessa diskussioner så glömmer vi det allra viktigaste, barnen och klumpar in alla i ett eget fack och glömmer bort indvidualiteten.

I vårt föräldraskap så har vi saker vi tror på och trycker lite extra på eller tvärtom, saker som inte bekommer oss och som vi kanske är lite slappare med. T ex är vi noggranna med sockerintag men däremot så är vi väldigt avslappnade med vad det gäller baciller, t ex byta nappar mellan barn. Men om någon annan ger sitt barn en bulle om dagen eller inte vill att barnet byter napp med annat barn så bryr jag mig inte om det. Åh, det är så mossigt.

Sen finns det vissa övertygelser som jag har som jag står för och gärna vill propagera för och sprida vidare. Men de sträcker sig längre än "huruvida vi ger barnmatsburkar istället för att laga mat" som genusdiskussionen att t ex erbjuda sina barn kläder och leksaker utöver det som är stereotypiskt för deras kön. Men bara för det sitter jag inte och skvallrar om att "Nisse är dum i huvudet som bara klär Pernilla i laxrosa".

Alltså, vi borde sluta tycka och tänka så mycket om hur andra föräldrar väljer att uppfostra sina barn. Så länge det inte är direkt skadligt såklart. Sen har vi alla olika övertygelser och saker som vi tror lite mer på men hellre att vi diskuterar det konstruktivt med varandra och presenterar våra olika åsikter istället för detta rent ut sagt skitsnack mellan varandra. Att klanka ner på andra föräldrars val stärker inte oss själva i vår föräldraroll.

UPPDATERING: Carolina formulerar hela problemet på två rader och jag måste därför citera henne: "Något föräldrar har väldigt svårt att inse är att alla barn inte är lika som deras och att alla barn har olika behov och förutsättningar. Konstigt nog accepterar oftast andra barn sånt men inte föräldrarna".

Jag avskyr när det blir såna här dagar. När allt bara blir fel. Det börjar dåligt och sen går det inte att vända. Numer förekommer dessa dagar allt mer sällan. Men det kanske det är därför det blev så sänkande just idag. Istället för att ta upp fiskubullarna som monstret kastat på golvet tar jag en paus för att avreagera mig här. I detta nu befinner sig monstret i sin säng, gör ett nytt försök att få henne att sova men hör hur hon ännu leker. Nåväl, en tunf i någorlunda stillhet för mig. Men det är sunt med mindre bra dagar också, när man har sovit gott så länge och haft lätta och roliga dagar under en längre tid är det lätt att man tar det för givet. Alltså om imorgon blir en bättre dag så ska ja vara lite extra tacksam.


Måste boosta inlägget med lite glada och härliga bilder känner jag. Bilderna ovan är tagna för några dagar sedan. Tuva har på sig en tröja som antingen min mamma eller mormor stickade till mig som liten. På bilden ser ni även hennes leksak "Silon" som jag törs påstå är en av hennes favoritsaker. Man trycker genom plastbollar och så blinkar och låter den. Mycket underhållande om man frågar Tuva trettonmånader.

Annars är livet som föräldraledig som underbarast nu. Jag och Tuva har så ofattbart roligt på dagarna. Anledningen till att det blir mindre bloggning beror på att vi leker så mycket mer och på ett annat sätt nu än förr. Det är så roligt och leken har verkligen utvecklats under den senaste tiden. Vi bygger, vi river, vi läser, vi känner, vi klossar, vi kramar, vi bankar, vi bollar, vi kör, vi dansar, vi jagar. Allt sker under längre stunder och en stor del i utvecklingen är att vi kan kommunicera på ett annat sätt än tidigare. Vi har båda våra egna språk som vi möter med främst vårt kroppspråk och uttryck. Jag blir glad av att tänka och skriva om detta, det får mig att le inombords, att längta efter mitt monster (som ännu inte somnat) och för en stund glömma de vita klibbiga fiskbullarna som ligger nedslängda i protest på golvet.

Om någon ensam liten kotte sitter och i funderar och i detta nu undrar över vad jag har för mig så kan jag berätta att jag sitter i soffan, njuter av lugnet och av att känna mig jävligt bra. Faktum är att jag typ känner mig oövervinnerlig. Mästarnas mästare. Det är jag. Anledningen till detta är att jag är barnvakt åt lilla underbara Ella och jag har i detta nu lyckats med bedriften att dels hålla båda barnen vid liv samt att få de båda att sova. Jag tycker att ett pris borde vara på sin plats... ;-)

Ett minus är dock att jag valde att söva Tuva i köket vilket inte var mitt smartaste drag då jag är hungrig. Men efter att rotat runt i botten på skötväskan och hittat två praliner från i julas så har jag stillar hungern på några minuter. Och vad är lite hunger att bråka om när jag sitter här och pyser av stolthet. Supernannyn.

Idag är en sån där dag när ingenting man gör tycks duga. Och vad man än gör så har man hela tiden en gnällig unge i hasorna som står och drar i ens ben och gnällskriker och gnällskriker... Självklart är det även så dessa dagar att sömnen hennes blir helt åt skogen. Förmiddagsvilan blev drygt 20 minuter och eftermiddagsvilan ca 30 minuter. Inte bra. Så ni förstår varför det blivit så lite bloggning för mig. Nu mera finns tiden aldrig därhelt enkelt. Tråkigt för jag tycker det är så avkopplande att få sitta med datorn och bloggen en stund och ibland är det mitt enda sätt för lite social kontakt. Men är det inte lustigt att nu när nattsömnen funkar så krånglar humöret på dagarna. Antingen eller. Hela tiden. Men det är antagligen bara någon fas. Och att få sova på nätterna är guld värt just nu.

Nu ska jag ut och övningsköra med Michelle. Det är poliskontroll i stan och jag är sugen på att inte säga något till henne och låta henne ovetandes få åka in i den. Bra träning tänker jag. Lite taskigt vid tredje övningskörningstillfället tänker ni? ;-)

Det känns helt sjukt, helt galet, som om jag helt plötsligt blivit rik. Tidsrik. Är hemma hos mamma. Martin kommer hem, tar Tuva på promenad. Klockan fem ska jag plocka upp min elev och ha första övningskörningslektionen. En halvtimme tills dess. Jag är inte hemma så jag kan inte uträtta några hushållsbestyr. En halvtimma bloggning! Jag är rik! ;-)

Som sagt, det gäller att se och uppskatta det lilla i vardagen.. ;-)

Imorgon bär det av, fem timmars tågresa till Köpenhamn. Min kompis Sandra igår "ja, jag förstår inte hur ni tänkte". Inte vi heller. Efter tågresan till Oslo fick jag mig en riktig tankeställare "hur ska det gå att åka tåg med Tuva som aldrig kan sitta still i knät, aldrig kan somna utan att ligga i vagn eller säng och som ständigt måste aktiveras". Men det ska nog gå bra, jag har nya och gamla leksaker, mellanmål, böcker, lap top och andra grejer med. Vi får gå runt , runt, runt och kolla på folk. Men ska ni ta X-2000 imorgon i vagn tolv vid åttatiden mot Köphamn så kan jag säga "bad luck" imorgon är inte er "lucky day" för det kommer nog att gå rätt vilt till i vagn tolv, det är då ett som är säkert...

Jag ser det mer som ett expriment "hur dåligt kan det gå" / "hur hatade av andra medpassagerare kan vi bli"... ;-)

Jag fick en så vansinnigt rolig kommentar för ett tag sedan. Det är helt ofattbart vad vi människor kan missuppfatta och tolka andra fel. Men det här är bara för roligt.

Anonym om BYTER STIL PÅ PYNTET:

Kom och tänka på en bok du tipsat om för inte så länge sedan, Det var det fräckaste...
Lånade den på bibblan för da'n och tyckte det var lite roligt att du rekomenderar en bok vars budskap i princip är hämnd. En mullvad som går runt och frågar ut alla vem som gjorde det, för att sedan hämnas och bajsa tillbaka.
(Kom nu att tänka på "Vem var det som kastade"-klippet S)

---

Det var det fräckaste

Publicerat: 2011-11-15 Kl: 08:38:00 | I kategori: Babyshopping & sånt | 8 kommentarer

"Det var det fräckaste" Berghs förlag, en födelsedagspresent till Tuva som vi köpte på UnderbaraBarn mässan tidigare i år.

Jag har så många starka och betydelsefulla minnen från vår förra barngrupp. Ett av dem var en fredagseftermiddag och vi hade samlats till min "fredagssamling" och jag tog fram den här boken som vi tidigare i veckan lånat på biblioteket. Och sov vi skrattade. Tillsammans. Jag och barnen i samförstånd. Åt det tokiga, knasiga, nästan lite förbjudna. Det var sådär att man skrattar så mycket så man inte kan läsa, så man måste ta ett djupt andetag innan man läser vidare för man skrattar så mycket.

Det.är.så.obeskrivligt.att.hålla.samling.med.arton.barn.och.skratta.i.samförstånd.utan.kaos.

Det är när man är tillräckligt trygg i sin ledarroll och vågar släppa kontrollen som magi kan uppstå.

Anonym om Undanber tips (som inte är totalt banbrytande):

Ge tuva ett eget RUM!


Svar:
Men ..........- tror du inte vi hade kommit på den själva och valt det i första hand om den möjligheten hade funnits?!

Vi ha ju banne mig till och med sovit en dryg vecka på golvet i vardagsrummet i ett desperat försök att hon ska få bättre sömn genom att låta henne få ett rum helt för sig själv.

Vilken jobbig dag det här blev. Är full av dubbla känslor, samtidigt som jag längtar och är upprymd går jag omkring och bävar och mår dåligt. Imorgon ska jag åka och hälsa på en av mina bästa vänner i Oslo och jag kommer inte komma hem förrän söndagkväll. Sent. Jag har tidigare bara varit borta från Tuva en kväll och en natt, inte ens ett dygn. Det känns fasansfullt jobbigt just nu och jag går hemma och smågråter. Som om det inte vore nog så åker Martin till Island på lördag och det är det där dygnet utan oss som jag tycker är extra jobbig. Trots att Tuva är otroligt trygg och bekväm med mamma och jag vet att det inte går någon nöd på henne när hon är hos mamma. Men tänk om det händer någor? Bara något litet. Och ingen av oss är där. Martin kommer inte komma hem förrän på tisdag och jag med min katastrof- och dödsfixering har riktig ångest inför detta. För mig är det som en slags trygghet att tänka igenom alla sannolika eventuella katastrofer som kan inträffa.

Jag ska ta tag i mig nu och försöka oroa mig. Det här ska bli väldigt roligt och när jag väl är iväg så kommer nog allt kännas bättre. Martin stackarn, blir borta ännu längre från familjen. Nu ska jag börja packa, ska man ha vinterjacka eller höstjacka på sig när man åker. Bättre att fokusera på den typen av frågor.

Innan jag avslutar måste jag berätta något lustigt i kråksången. Jag tog en liten promenad för att söva Tuva och påvägen mötte jag en bil och jag tyckte de stirrade lite väl märkligt på mig. När jag kom hem och såg mig i spegeln förstod jag varför. Jag ser alldeles krigsmålad ut efter att missat tvätta bort gårdagenssmink och gråtit på det. Haha. Får bjuda på den.

Uppdatering:

Yaaaay! Vad duktig du är! Inte fastna i jag-har-inget-liv-men-många-mjukisbyxor-mammaträsket!
Du, det kan hända HEMSKA saker! Överallt, hela tiden!
Men det GÖR oftast inte det - framförallt kan du fokusera på att flest olyckor händer i hemmet när man såsar till sig i vardagstristess. TÄNK vad härligt att mormor får ro om sin Tuva och vilken underbar relation de kommer att utveckla.
Det är inte alla barn som har närvarande mor- och farföräldrar som de känner sig trygga hos! Lyllo Tuva! Lyllo mormor!
Och lyllo mamma Sofie som får ge sig själv lite sömn och vänskapsnäring och dessutom hinner längta efter sin familj och komma hem som en ÄNNU bättre mamma. Wiiiii!
Good for you!!! Heja heja!
Kram kram

VAD VORE JAG UTAN ER? TACK TACK TACK! SPECIELLT TACK TILL DIG ♥

Att bilda familj och vilja ha barn är i grunden en egoistisk handling, dock en kärleksfull sådan. Men sen när man väl fått barn då kommer ens egoism att straffa sig. Jag läste min svägerskas statusuppdatering på facebook där hon skrev att hon "snoozat en halvtimma på morgonen" och det lät så skönt och jag frågade mig själv när jag själv senast "snoozade". Formulerade en egen fundering "kan man snooza ett barn"? Och då slog det mig att det var precis det jag försökte göra imorse. Tuva vaknade enligt min mening för tidigt (06.30) och jag försökte då att "snooza henne" genom att ge henne en morgonflaska och låta henne leka med sina nappar i sängen. Under tiden kunde jag ligga och dra mig och halvslumra. När jag fyrtiofem minuter senare kände att nu var det dags att gå upp så var jag nöjd med mig själv över att lyckats "lura uppstugningen" och lyckats "snooza Tuva" så jag själv kunde ligag och dra mig. En egoisktisk handling som jag självklart fick betala för. För tror ni inte att det slog tillbaka big time med ett totalt bajsinferno? Yrvaken och mosig med ungen en halvmeter från mig fick jag springa ut i duschen, slita upp alla sängkläder och kaoset var ett faktum.

Imorgon går jag nog upp direkt när hon vaknar. ;-P

Ni som kan och har möjlighet. Ta en tur ut i skogen och låt era barn på krypa, kräla, springa i skogen. Eller gör som Tuva ät lite bark och kottar. Stensöta som hon fick äta ville hon inte ha men allt annat ska in i munnen. Var inte så rädda för bakterier, smuts, kyla, sjukdomar. Jag tror helt och fullt på att de som är mest rädda är de som drabbas mest av allergier, förkylningar och sjukdomar. Om jag skulle söka så skulle jag säkert hitta forskningsom backar upp mig även om jag kanske formulerar mig lite klumpigt. Men det är faktiskt fakta att utevistelse minskar smittspridning och att man får färre infektioner och mår bättre.

Imorse kände jag mig duktig och ringde föreståndaren till de förskolor jag är nyfiken på. Tuva kommer inte att börja förskola förrän till augusti nästa år men jag vill vara ute i god tid och vara helt säker på vårt val. Ni som bor i kommunen, vad är era erfenheter och har ni någon ni rekommenderar eller avråder? Jag ska göra besök hos de vi är intresserad av och tänker syna dem under lupp. "Stackarna".

Jag är inte troende. Jag tror inte på någon gud. Men i riktigt desperata lägen när det inte finns någonting mer som kan ändra utgången har jag bett till högre makter om mirakel och hjälp. Den första gången var när min pappa låg inför döden. Den andra gång när min svärmor låg inför döden. I natt knäppte jag mina händer och slöt mina ögon för tredje gången och bad från djupet av mig själv att Tuva skulle komma till ro och somna.

Har precis genomlidigt den värsta natten någonsin.

Jag kommer forstätta att vara "icke troende".