Bikini, smink, styling och Sexy pose. Men kom igen!!! Har annars gillat Rockefellars barnkläder med Rocksbilly stuk men pin up styla sexåringar? NEJ!!

Let barn få vara barn.

När jag publicerade den här bilden var min tanke bakom att bygga vdiare ett inlägg och kläder, stil med utgångspunkt ur leopardmönstret. Antingen att bygga vidare på möhippeminnen men sen svävade jag iväg och ämnet blev ett helt annat. Inte någonstans ihopp om att fiska bekräftande kommentarer angående mitt utseende. Möjligtvis skulle effekten kanske bli att det skulel dyka upp någon kommentar om mina kläder eftersom det är ett så invant mönster att bedöma och i sin tur bekräfta (speciellt kvinnor) utefter utseendet. Som en invand förväntning att alltid först bemöta varandra utefter utseendet "snygg tröja" "vad fin du är i håret" osv. Jag tyckte det var en härlig bild på mig och min dotter som hade en mysig stund och som jag ville dela med mig av.

Kan det inte bara få vara så? Men så kommer det, en liten kommentar om min hållning, "Men vilken konstig pose du gör på första bilden?" En spekulation om jag är gravid "Är du gravid eller ser det bara så ut?" Sen en liten recension om min kropp: "Antyder på inga sätt att du är tjock! Du är ju mager som ett kvastskaft, typ... Och vacker på alla sätt. En förebild".

Alla ord av välmenande ändamål. Men varför?
1. Skulle aldrig besvara om jag var gravid via en kommentar på bloggen. En ytterst privat fråga som jag diskuterat många gånger tidigare huruvida man ska fråga eller inte fråga vid osäkerhet. LÄNK 1 LÄNK 2 LÄNK 3
2. Hue vi ständigt kommenterar varandras kroppar. Jag vill inte alls ha någon recension om jag är tjock eller smal. Min kropp är ingen förebild. Min kropp är unik och den har jag utefter mina förutsättningar. Den är min, och den är mitt bästa verktyg och jag är inte intresserad av hur den bedöms och betraktas.
3. Sen överslätandet "att jag på intet sätt är tjock utan smal och ..." jag blir så matt så jag orkar inte vidare.

Hur ska vi komma ifrån denna kroppshets när vi ständigt bemöter och bedömmer varandra utefter våra kroppar och utseenden. Se människan.  

                                                     
                                                                   Ska jag behöva tänka på min hållning
                                                                 när jag går runt och bär på mitt barn?

 
 (Barnet sover, därför fick jag ta en nalle för att agera barn).

(Ursprungsinlägget)

Internationella kvinnodagen idag!

Testa vad du vet om jämställdhet runt om i världen med Action Aids lilla test.

Vi har en liten lokaltidning hos oss som ges ut med jämna mellanrum. Vi har länge haft roligt åt journalistiken i tidningen då både bilder och innehåll och främst kvalitén kan ifrågasättas. Men trots redan låga förväntningar och att det egentligen inte är särskilt förvånande så kan jag inte släppa det lilla reportaget i tidningen som supertrycker in barnen i könsroller med stereotypiska antaganden utan den minsta reflektion.

Texten är menad att handla om att biblioteket i Trosa erbjöd skrivarverkstad för barn mellan 9-12 år under sportlovet. Till skrivarverkstaden hade en författare bjudits in för att inspirera barnen till skrivande. Men i slutet av texten svänger reportaget till något helt annat då journalisten frågar författaren ”varför tror du att det bara är flickor som har kommit?”. Journalisten svarar att  ”det är ett ganska vanligt fenomen och att flickor oftast är mer intresserade av att skriva än killar”.  Journalisten ifrågasätter inte mer än så utan avslutar och konstaterar ”törs man sig på en gissning att killarna kanske var på någon idrottsaktivitet istället? Det var ju dessutom sportlov den här veckan”.  Och med dessa ord avslutas reportaget.  För flickor är ju mer stillsamma och tycker om att skriva och sånt och pojkar är ju mer aktiva och tycker om att åka snowboard och sånt, det vet vi ju alla.

Varför alltid ställa flickor och pojkar som motpoler till varandra och dra slutsatser utefter könstillhörighet.  Jag blir så trött när jag läser den här texten.  Och jag kan ännu inte komma ifrån att det på allvar finns människor som på riktigt tror att det är medfött att flickor tycker mer om att skriva än pojkar och att pojkar föds till att tycka mer om att sporta än flickor.  Det jag ifrågasätter i reportaget är just själva konstaterandet och bristen på ifrågasättande och reflektion, att det bara kom flickor till skrivarkursen, att det beror på att flickor är si och pojkar och så och sedan är det end of discussion.

Vi börjar lite kortfattat såhär...

Jag och min man är feminister. Vi står för de grundläggande mänskliga rättigheterna och därtill värnar om allas lika värde, möjligheter och förutsättningar. Att vara feminst innebär även att vara medveten om att vi lever under patriarkala strukturer där kvinnor är underordnade män. Att vara feminist innebär även att vara medveten om de förutfattade och begränsade könsroller som åläggs oss och hur det gror en grund för det patriarkal vi i sin tur strävar efter att förändra.

Att vara genusmedveten handlar om att se alla människor som individer och se och ge hela människan sitt fulla spelutrymme utan de förväntningar som vilar på dess kön. Istället för att se oss som motsatser till varandra och ständigt referera till oss via våra kön uppmanar man till att tänka mer kring individen som i sin tur leder till mer mångfald och jämlikhet vilket inte borde annat än att ligga i alla människors intresse, right?

Mitt intresse för feminism och genus började i åttonde klass när jag skulle konfirmera mig och därmed ingick det att studera bibeln och där uppenbarades en helt skrämmande kvinnosyn. Det blev en ”aha upplevelse” för mig. Jag började se strukturer och orättvisor som det sedan dess aldrig riktigt gått att blunda inför. Nu är jag förälder och som förälder följer ett enormt ansvar.  För oss är det viktigt att vara medveten om vilka fördomar och förväntningar som finns beroende vilket kön man tillhör. Att vara medveten om att barn bemöts olika utefter deras könstillhörighet och utifrån denna kunskap och medvetenhet försöka bemöta och bekräfta vår dotter som individ och inte utefter hennes könstillhörighet.

Blev det för mycket på en och samma gång?

Vad menar hon egentligen?

Well, jag får bryta ner det steg för steg.  Ska vi börja med "Skillnaden på kön och kön (/könsorgan vs. könsroll") och det som "alla" tydligen vill veta - hur vi tänker kring "det där med kläder" till Tuva?

Tillägg:

Mitt svar:

Självklart sitter inte könsrollerna enbart i kläderna men det är en del av det. Med våra kläder signalerar vi vare sig det är medvetet eller inte en rad olika saker. Om man tittar på just barnkläder så är det idag väldigt uppdelat i pojk – och flickavdelning där det är en väldigt stor skillnad på färger och material och utförande. Allt det där har du säkert själv reflekterat över men t ex på flickornas avdeling är det mycket mer färger, volanger, spets och hello kitty eller prinsesstryck. Trots samma storlek är kläderna även tightare och mindre än på pojkarnas sida (Lindex är t ex en sån kedja som fått mycket kritik just för detta). Och om man tittar färgmässigt på pojkarnas sida så går kläderna mer i mörka och murriga färger. Och där är trycken annorlunda på tröjorna t ex superhjältar, fordon. Och som jag skrev innan att kläderna på flickornas sida oftast är mindre och tightare trots samma storlek så är de då på pojkarnas sida mer rymliga och alltså mer lekvänliga och uppmuntrar till mer fysisk lek. Utifrån kläderna gör vi olika tolkningar som i sin tur gör att vi bemöter barn olika beroende på vad de har på sig. Flickor blir mer bekräftade för sitt yttre, hur de ser ut, och pojkarna blir bekräftade för vad de presterar.

Sen är det precis som du skriver en rad olika saker och stereotypiska invanda mönster som bidrar till våra könsroller. Att vara medveten och försöka bryta traditionella mönster på hemmaplan som du skriver är ett jättebra exempel på vad man kan göra ( te x inte anta och utgå från att det är mannen som ska byta olja på bilen). Våra könsroller är djupt invanda och inpräntade och det är därför lätt att falla i stereotypiska mönster, det tror jag att vi alla kan skriva under på mer eller mindre. Jag är den förste att göra det! Men jag vill uppmärksamma just den här medvetenheten och att därutefter göra sina val angående det som man tror är bäst för sig och sin omgivning. Så tänker vi.

PS! Ja, jag är en riktigt lat jävel men jag skulle hellre vilja kalla mig ”bekväm”. Så länge jag inte är ohälsosamt lat behöver du antagligen inte oroa dig varken för mig eller för min familj. Mitt främsta fokus om dagarna är att ge min dotter en bra vardag. Om jag sedan när hon sover väljer att ligga och dra mig på sofflocket istället för att träna på gym är mitt vuxna och medvetna val.