Samtliga bilder är tagna av vår bröllopsfotograf Jane Nilsson (snart Haglund) och jag rekomenderar henne av hela mitt hjärta då vi är helt övertygade om att vi absolut inte kunde fått en bättre fotograf.

När du planerar ett bröllop är hjälp det allra mest uppskattade du kan få. Ingen som inte planerat ett bröllop förstår hur mycket jobb det ligger bakom. Vi fick otroligt mycket hjälp av våra nära som vi är in i döden tacksamma för. Det är så svårt det där, när man får något vill man ge något tillbaka. Men man kan ju inte ge till alla... Fast man vill...

Vi gav tackpresenter till vår toastmaster Jenny, bestman Oskar, frisör Sandra och solist Linda. Sen ska vi även ge något som tack till våra två barnvakter men vi har ju varken skickat ut tackkort eller så än. Vi är sämst.

Det är så svårt det där med vad och vilka man ska ge. Ska man ge en upplevelse? Bara för en eller för ett par? Jag tycker om att ge saker som är beständiga. Och något som man aldrig skulle unna sig själv. Därför ville jag ge smycken till Jenny och Sandra.

Jenny fick ett halsband från Efva Attlings Röda korset kollektion med ett par änglavingar. Hon var verkligen en ängel under vårt bröllop. (Såhär ser halsbandet ut)

Sandra fick ett tufft armband från Marc Jacobs. Såå snyggt!

Oskar gav vi en upplevelse från "Box experience", en fartfyldd ribbåtsutflykt!

Linda fick ett brett armband från Snö of Sweden.

 

Här är Sandras armband:

UPPDATERING: TrosaJennie: Armbandet köpte jag på NK! :) Kram!

 

 

Snart kan ni läsa lite om vårt bröllop i pappersform! ;-) Här blir vi råöverraskade av våra vänner med vår favoritscen ur Mamma Mia filmen. (foto: www.janehaglund.se)

Vet ni vad? I slutet av januari kommer Allt om Bröllop komma ut med ett nummer där de har en liten guide där de publicerar olika bröllopsstäder i Sverige. Trosa kommer såklart att vara med som bröllopsstad och gissa vilket brudpar som kommer representera Trosa? Självklart kommer ni kunna läsa om ert favoritbrudpar - vi!!! ;-)

Snacka om att min tråkiga måndag lystes upp när jag fick förfrågan om jag ville svara på några frågor om vårt bröllop till tidningen Allt om Bröllop. Precis vad min grådassiga måndag behövde.


Det är en vän till oss, Malin som var med på vårt bröllop och som är sambo med Martins barndomsbästis som praktiserar på Allt om bröllop som kom på den otroligt bra idén att använda oss som "Trosapar" till deras bröllopsguide. Ingen är gladare än vi!



Världens bästa bröllopsfotograf har tagit fotot: www.janehaglund.se

Jag med min enorma beslutsångest kan inte välja ut bara en bild av alla (vi har över 2500) från bröllopet så hon själv får göra det istället. Undra vilken hon väljer... :-)

Nej, nu är det såhär att jag funderar på att sluta blogga fram tills jag fått ur mig hela bröllopshistorien. Den liksom ligger och bubblar där inuti och måste ut. Det är snart jul och jag kan snart inte längre gå med Eyjafjallajökull innanför bröstet. Jag behöver få utlopp. Därför är tanken att istället för att vardagsdokumentera ta tiden till att bröllopsskriva. Och som ni nog anar så kommer det bli mitt längsta inlägg någonsin. Allt är känslor. Allt vill jag klä i känslor. Säg en sak förknippad med bröllopet och jag lovar att jag kan fylla ett A4 med känslor. Jag vill inte lämna något åt slumpen. Jag vill inte hasta. Men hur mycket tid jag än lägger kan jag aldrig förmedla på riktigt det vi var med om, det vi skapade, det vi gav och än mindre det vi fick. Det är något bara för den innersta kretsen. Men, jag ska försöka. Tids nog. Det kommer. I will.

Det har länge varit populärt med bröllopsdanser där brudparet överraskar gästerna med först någon slow romatantisk dans eller vals och sen blir den hastigt avbruten och ersätts med någon crazy/sexy/funny dance.

Vi tyckte att detta var ute och valde att inte ha något överraskningsmoment i vår dans. Vi var såpass medvetna om att vi aldrig skulle kunna uppnå en vacker vals eller någon annan svår koreografi. Men en dans skulle vi självklart göra och den skulle bli på vårt sätt, lite fartfylld och med glimten i ögat och självklart i enlighet med vårt bröllopstema "Mamma Mia". Valet föll på "Dancing Queen" och vår toastmaster Jenny som även arbetat som både teaterpedagog och danskoreograf gav oss en hel koreografi att öva in.

Våra vänner tänkte ett steg längre. Istället för den klasisiska att brudparet överraskar gästerna så överraskade gästerna oss. Under tiden vi var och fotograferades och gästerna hade mingel i min mammas trädgård så fick alla träna in en snabb koreografi till slutet av vår bröllopsdans. Vi har fått höra efteråt att alla, verkligen alla var med på detta och tränade in dansstegen.

Vi hade ingen aning. Verkligen inte den blekaste. Jag var inte alls nervös inför själva dansen. Jag gick på eufori så det "får gå som det går". Vi körde hjärnet på dansgolvet och hade så himla roligt. Det blev mycket spontandans och improvisation (speciellt från Martins sida som glömde en del danssteg). Haha. Alla stod runt om oss i ring och jublade, Jane och Robins kamera skickade iväg hundra kamerablixtar, bandet tog i för kung och fosterland och vi satte alla danssteg och hade så jäkla kul. Sen var dansen över och man kände sig så himla utsatt. Alla stod kvar och klappade i händerna och ingen kom upp och dansade. Jag hade bävat inför just detta och Jenny hade lovat mig att dra ut alla på golvet och dansa med oss när vi var klara. Vi försöker vinka upp alla andra men alla står glada kvar, i ett desperat försök sliter jag tag i Marcus och försöker dra upp honom på dansgolvet. Han vägrar. Vadå diss? Då vänder jag mig om, Petter i bandet börjar sjunga på nytt och precis då sträcker alla exakt samtidigt upp sin högra hand och börjar dansa för oss. Ni ser själva. Jag sätter händerna för ansiktet och viker mig dubbel av den enorma kärlek, förvåning och glädje. Busted. Igen. Sådär var det hela vårt bröllop, vi trodde vi hade koll på allt och att det var vi som skulle överraska våra gäster men så blev det hela tiden tvärtom...

I somras vann jag en bloggtävling som bakbloggen Pink Pastry hade åt sin syster på Karosell design som gör egna tavlor illustrationer på uppdrag av andra. Jag valde då att vänta med min vinst till efter bröllopet eftersom jag ville ha en illustration på en bröllopsbild. Blev så himla glad när illustrationen dök upp i brevlådan för en tid sedan. Den är verkligen mitt i prick och hon har fångat alla små detaljer som Tintins fläck på nosen, mina örhängen, buskaget vid huset m.m. Igår köpte jag en ram till den och nu pryder den vår vägg. Jag är så glad att jag skickade med ett foto på vår stuga för nu är den "förevigad" i vårt bröllopsporträtt. Den är ändå en väldigt stor del av vårt liv eftersom vi bott här så länge. Tänk att om (förhoppningsvis) bara ett år kommer det stå ett nytt hus på just den platsen där stugan stod...

Vi vill absolut inte kalla det bröllopsresa men vi behövde ett litet andrum. Så vi packade alla nödvändigheter och begav oss iväg på fyra hjul på en klassisk svennebanan resa genom Sverige. Först ut ett stopp på Vingåkers Factory Outlet, ut kom vi med två Polarn och Pyret overaller till lillskrutt samt de dyraste vantar jag någonsin köpt. Också de till lillskrutt. Sätter lika mycket som det kostade att hon kommer tappa sina fina Hestra vantar vid första användningstillfället. Men bra, då får vi tillbaka pengarna. Första natten sov vi vid Göta Kanal och vi sov faktiskt riktigt bra. Äntligen fick jag ligga och sova tätt tätt intill min dotter. Hemma vägrar hon att numera sova i samma säng. Jag saknar det enormt. En tidig morgonpromenad i ett ödsligt samhälle och vi tänker tankar som "hur kan man bo här". Glesbygdssverige. Vi rullar vidare genom landet och jag checkar in på Öresundsbron på facebook. Precis som förra gången förvirrar vi oss i Köpstaden innan vi hittar rätt och styr målet mot Bläsinge hamn. En gammal fiskeby på östra Öland där tiden stått still. Det är inte "shorts och t-shirt väder" men solen skiner och vi får se en häpnandsväckande regnbåge över havet. Jag är snabb med kameran. Jag råsteker potatis och dricker rödvin och lyssnar samtidigt som radion spelar musik. Martin och Tuva grillar. Martin ber om en leksak. Tuva ligger på en filt, jag kastar ut leksaken och träffar självklart mitt i skallen på Tuva. Typiskt mig. Nåväl, svedan och värken gick snabbt över men det är inte slut på den varan. Det kommer mera av tyngre kaliber. Läs vidare.

Dagen efter promenarar vi in in i Bläsinge. Under natten har det blivit svalare och vädret kräver jeans och jacka. Ringen blänker på mitt finger. Jag är extra noga med hur jag håller handen när jag betalar i affären. Besviket konstaterar jag att ingen verkar lägga märke till mitt glänsande och diamantbeströdda finger. Nåväl. Det mesta rinner av mig för jag är nygift med världens lyckligaste. Vi väljer själva när vi vill ha kontakt med omvärlden. Vi behöver få vårt andrum och landa. Ringer Jenny när vi kommit till rätta i Böda Hamn. Jag skrattar och pratar alldeles för högt så att de andra intill säkert hör vad jag säger. Men vad gör det när jag pratar om det bästa jag någonsin varit med om. Vårt bröllop. Vårt magiska bröllop. Vi dricker öl och är så jävla kära. Tuva leker på filtar på marken. Det är kyligt i luften och hon skrattar och vi skrattar. Hon skrattar när vi skrattar och vi skrattar när vi skrattar. Vi är så lyckliga. De andra får gärna se hur lyckliga vi är. Inte så att jag sätter dit det själv men hade någon annan gjort det så hade jag inte haft något emot om det stod "Nygifta" på husbilen. När Tuva somnat dricker vi bubbel och har räkfrossa. Tidigare under dagen tog vi en sväng tillbaka til Kalmar och shoppade. Livet är fantastiskt.

Sen börjar vi bege oss hemåt. Vi känner att vi gärna vi börjar bli redo att återvända till det liv som väntar efter bröllopet. Eller är vi? Eller gör vi det för att vi måste? Jag kan fortfarande inte prata om bröllopet utan prata osammanhängande och gå upp i falsett. Fortfarande uppe i det blå. Och på rosa moln. Samtidigt. Sista kvällen tänker vi spendera i mysiga Västervik. Vi får en perfekt plats i hamnen. Solen skiner och det är återigen shorts och tshirt väder. Innan har vi haft hemliga bestyr på Oskarshamns vårdcentral av en mindre rolig anledning. Speciellt inte när man inte ens varit gift i en vecka men nu ser vi det som ett roligt minne. I Västervik tar Martin Tuva på promenad. Jag kryper ner under en filt mitt på blanka eftermiddagen. Vaknar av ett mms från min make. Bilden föreställer en stor stark. Jag frågar var han är och får tillbaka "Jag och Tuva är på Harrys. Vila du. Puss" Jag får energi. På med lite läppglans. Nygift som jag är så anstränger jag mig lite extra med allt och varje dag. Känner mig snygg, sexig men inte det minsta singel när jag går med gps funktionen i handen med siktet inställt på Harrys i Västervik. Martin tror att jag ligger kvar och sover. Kommer fram till hamnen och får syn på krogen. Smyger bakom en glasskiosk och ser Martin och Tuva vid ett bord på uteserveringen. Slår upp Harrys i Västervik på Eniro. Ringer. "Hej, det här kanske låter lite konstigt men ser du mannen på uteserveringen med en rosa barnvagn? Bra, kan du servera honom en till stor stark och hälsa från hans fru? Ja, vi är nygifta". En mycket förvånad nygift Martin blir serverad en stor stark från en rar servitris med ett stort leende"din fru tycker att du ska ha den här".

Jag kan inte hålla mig längre och smyger strax därpå fram och vi fnissar och pussas och jag hoppar över staketet till Harrys som en liten 17-åring som plankar in på krogen. Hela världen är min och jag gör precis som jag vill. Jag slår på stort och beställer in en "Pink Mojito". Men det slutar med att Martin får sitta och sippa på den sliskiga drinken och jag klunkar hans öl. Det där söta är inte riktigt min grej. Vi frågar den rara servitrisen med det stora leendet om hon kan rekommendera någon bra restaurang i staden. Vi tänker nämligen göra oss fina, natta Tuva i vagnen och gå ut och äta på kvällen. Nygifta som vi är. Vi nästan studsar tillbaka till husbilen. Precis intill ligger en megastor båt som Martin pekar på och låtsas som att det är hans. Vi fnissar. Den bubblande stämningen får ett abrupt slut när det som händer inte får hända. Klandra oss inte. Vi har gjort det tillräckligt och plågat oss med hur vi kunde låta det hända.

I ett obevakat ögonblick dunsar Tuva en och en halv meter rätt ner i golvet. Jag kommer aldrig glömma det ljudet. Dunsen. Tystnaden. Skriket. Har aldrig hört henne skrika så. Men efter en stund slutar hon gråta men hon har ett ilsket rött streck i huvudet och ansiktet och man vet ju aldrig. Vi ringer vårdguiden och de bekräftar det vi redan beslutat oss för. Det blev en lång kväll på Västerås Barnakut. Tester och kontroller. Allt ser bra ut. Ingen hjärnskakning eller annat. Vi får gå hem. Gråter lite till av tacksamhet och nattar Tuva i sängen. Vi kramar varandra lite extra hårt och ser på varandra utan att säga så mycket. Vi kommunicerar via ögonen och kramar. Vi vet vad vi båda tänker och vi behöver inte säga det högt. Vi lugnar alla våra nära som vi tidigare informerat om vad som hänt. Äter pizza och försöker varva ner till en film. Somnar i "trippelspoon" tätt intill.

Dagen efter stannar vi till på Toys R Us i Norrköping. Hade hon kunnat hade hon fått välja vilken leksak hon än ville. Vi väljer en krypboll från Bellino som blinkar och spelar. Vi tror att hon kommer älska den. Vi har aldrig sett henne leka med den. Men tanken var god.

Sen åker vi de sista milen som tar oss hem. Vi har varit gifta i sex dagar och på den tiden har vi både grälat, gråtit, besökt akuten (och vårdcentralen) men också pussats extra mycket och med oss tar vi alla fina minnen.

Jag blir så himla glad... Dottern till ägarna där vi hade vår bröllopsfest har tagit kontakt med mig för att fråga var min brudklänning kom från för att hon tyckte den var så fin. Hon serverade vårt bord under bröllopet och var alltså med under hela kvällen och hon skrev sen såhär "jag har jobbat och sjungit på massor bröllop men erat toppar verkligen". Jag blir så glad att mitt hjärta slår volter. Har även fått höra liknade ord från Jane vår bröllopsfotograf och tänk då på hur många bröllop hon varit på, både i jobb och privat!!

Jag är så stolt över vårt bröllop. Det blev så mycket mer än vi kunde önska och föreställa oss. Vårt bröllop stack ut och främst tack vare våra vänner med alla överraskningar samt det fantastiska band vi hade sov var med oss under hela dagen, kvällen, natten. Och grunden till allt detta? It´s all about love.

Jag är fortfarande i det stadiet att jag inte kan förhålla mig riktigt till bröllopet. Vi har ännu inte skickat ut några tackkort eller valt ut de foton vi önskar få redigerade av fotografen. Jag kan inte. Jag vill liksom inte lägga på locket för gott till bröllopet. jag vill ha saker kvar. Åh, typiskt mig att inte kunna slutföra något jag startat och sen göra värsta känslomässiga grejen av det hela. Just nu sörjer jag att jag inte kommer åt våra foton och filmer eftersom vår dator gått sönder och de ligger i den externa hårddisken.

Men vad händer här? Och hur är Anna klädd? Har hon helt tappat omdömet när det kommer till klädkoder, eller?
Oj oj oj... jag har så mycket jag vill berätta för er men det kommer. Jag lovar. Jag håller på med min berättelse (/BOK?) men det tar sin lilla tid... ;-)

Ni är smarta ni. Ja visst står L D A M för "Liten Del Av Mig" och så har hon trashat ett helt tangentbord och satt fast på en canvastavla för att det var tack vare våra datorer som vi träffades. Fiffigt eller vad? Tänk så mycket mer i presentväg jag har att berätta för er.

Ni skulle bara veta allt vi fick i bröllopspresent ... det är helt galet med tanke på allt våra gäster gjorde för oss som inte går att köpa för pengar. Det var så generande att ta emot så mycket gåvor med tanke på allt de redan gjort för oss! ♥♥♥

Brudbuketten. Så mycket tid jag ägnat åt till att fundera över denna brudbukett. Så många val. Hur den ska bäras, vilka blommor, vilken form, hur ska den bindas och så vidare. Jag tror jag var inne och pratade med floristen fyra eller fem gånger angående min brudbukett. Första gången var mitt i vintern och det låg snö på backen. Alla i vår stad vet vilken florist jag pratar om när jag skriver att vi har världens bästa florist. Efter att först haft problem att få tag på pioner haffade hon mig några dagar innan bröllopet och berättade att hon nu fått fatt i min älsklingsblomma. Hon fick en inspirationsbild och jag fick inte se min bukett förrän jag skulle gå in i kyrkan. Jag blev så lycklig när jag såg den. Som allting annat så var den perfekt och vackrare än jag någonsin kunnat föreställt mig.

Jag ville ha en maffig bukett, som skulle bäras i armvecket och den skulle vara riktigt mäktig och tung men kännas lite vild och ha kvistar i sig. Hon lyckades med allt. Jag vill slå ett extra slag för att välja en bukett som du bär i armvecket för jag tycker att det känns jättetöntigt och konstlat att bära en blomsterbukett som man håller ett tärnljus på lucia om ni förstår vad jag menar. Detta kändes mer naturligt och så vackert.

(Här kan du se inspirationen som vi använde oss av till buketten).

Ni har bett om närbilder där vi har ringarna på våra fingrar men vet ni. Vi tog nog inga sådana på bröllopet. Vi var alldeles för prilliga för att sitta still och fotona såna detaljer. Haha. Men jag plockade ihop lite av de bilder jag hittade. Får försöka fota själv någon dag men nu är ringarna inte riktigt lika blanka som de var när vi gifte oss. Men det finns fler bilder på ringarna under kategorin: "Bröllop & allt vad det innebär". Vitt guld har alltid varit det självklara valet för oss. Att blanda guld och vitguld har jag lite svårt att förstå mig på. Men där är vi alla olika i tycke och smak. :-)

Foton: Jane Nilsson - Världens bästa bröllopsfotograf "Felicitas foto".


Snart har det gått två månader sedan bröllopet och det känns helt overkligt. Tiden har gått så fort. Det är inte förrän nu man börjar landa och jag har nu börjat ta tag i mig igen och det som rör bröllopet. Bilder ska väljas ut till redigering, tackkort ska formuleras och fixas och annons till tidningen ska vi även se över. För några dagar sedan började jag skriva på berättelsen om bröllopet. Från vigseln ända fram till efterfesten. Det är så mycket känslor och det är så starkt för mig att det är svårt att skriva om och hitta orden till men nu har jag i alla fall börjat. Snart så.