Klockan var någonstans runt åtta på morgonen. Vi hade ätit frukost (Martin åt och jag satt mest och var nervös), mamma hade hämtat Tuva och Sandra hade anlänt. Martin, Jane, Sandra och Robin följde med till hotellrummet och där skiljdes jag och Martin åt. Ni ser "hejdåpussen" på bilden där ovan. Jane fångade verkligen allt. "Hejdå, nästa gång vi ses är i kyrkan". Vilken känsla. Hela mitt inre var som en bubblande vulkan, hela jag var som Eyjafjallajökull på väg att explodera. Så mycket känslor. Robin följde med Martin för att vara med "grabbgänget" och dokumentera deras förberedelser (Robin är fotograf Jane´s fästman och vid större fotograferingar även hennes sidekick, även han är väldigt flitig med kameran). Sandra la mig på sängen för att se över min ögonfransförlängning som hon hade gjort på mig några dagar tidigare. Några hade lossnat så hon kompletterade med nya. Jane gick omkring i rummet och vred och vände på saker och kameraklicken avlöste varandra. Någonstans där infann sig mitt lugn. Sandra var här. Allt skulle bli bra. Jag låg på rygg och var tvungen att ligga blickstilla och den där onda värken i magen av nervositet försvann och allt blev bara mysigt.

Sen ringde Jenny, som var vår toastmaster och berättade att hon snart var framme och att hon pratat med bandet och att bandet som åkt från Västerås redan var framme då de hade åkt supertidigt på morgonen. Det där bandet vi hade... Ska berätta mer om dem i ett eget inlägg men kort sagt: utan de - vad hade vårt bröllop varit bandet... Jenny den stackaren fick på en gång en lista med alla saker hon skulle fixa (nu var den något förkortad, den första listan jag mailade var på två A4 sidor) haha. Stackars Jenny. Säger samma som om henne som om bandet, eller ännu mer om Jenny; vårt bröllop utan Jenny - det hade varit ingenting. Men mer om det i ett eget inlägg. Jag fortsätter att berätta om bröllopsmorgonen.

Martin var på sitt håll och fixade och förberedde inför brudskålen som vi skulle ha i min mammas trädgård, till sin hjälp hade han sin bestman och sina bröder och Robin som nog både hjälpte till och fotograferade. I hotellrummet höll jag och Sandra på att fixa med mitt hår. Lite senare kom tjejerna, Michelle och Anna som då var mina blivande svägerskor. Alltså Martins bröders sambos. Vi skålade lite i bubbel och tjejerna hade ett eget rum som de gjorde sig i ordning i och sprang emellan för att umgås med oss. Michelle fick i uppgift att sy mitt strumpeband som jag ville "pimpa" med ett hårband som jag hade köpt på H&M. Innan var den vanligt vit med spets men Michelle fick dit både blomman och bandet. Så chickt. Jane har fångat det på bild när Michelle sitter och syr på mitt strumpeband och det är något speciellt med den bilden som värmer mitt hjärta. Alla de där småsakerna med hur folk engagerade sig och hjälpte till, det är så oerhört fint att mitt hjärta svämmar över. Efter allt vi varit med om genom vår bröllopsdag har mitt hjärta svämmat över flera gånger om. Eyjafjallajökull inom mig har haft sitt utbrott om man säger så, men som tur var bara ett euforiskt sådant som inte lämnade kvar några askmoln på himlen.



Under tiden som jag hade lyxen att bli tillpiffad fanns det dem som hade det mindre lyxigt. Toastmaster Jenny och hennes sambo samt Bestman Oskar, brorsan Henrik som åkte fram och tillbaka och runt hela staden fr att fixa och köra runt på saker. Hela tiden var det nåt nytt som i panik skulle fixas. Vi hade tre hjärtskyltar so skulle upp på olika platser i staden (en snoddes på natten), ballongar skulle blåsas och upp, vigselprogram och mina extraskor (par nummer två) skulle lämnas i kyrkan. Bandet skulle lämna sina saker i stugan vi hyrt och Jenny skulle visa dem tillrätta att rodda både i kyrkan och på festplatsen. Blommor skulle hämtas. Både till oss tjejer, killar och brudnuketten skulle lämnas i kyrkan. Sen i sista sekund kom jag på att vi glömt kora vår piedestal från oss till festplatsen som min brudbukett sen skulle stå på. Alltså, det här är bara en bråkdel av det kaos som våra nära ställdes inför. Jenny fullkomligt slet på festplatsen för att försöka tillgodose alla mina önskemål på hur jag ville att det skulle dekoreras och utsmyckas. Jag hade gjort flyttkartonger och kassar och på varje grej fanns det en lapp med hur jag ville att det skulle dekoreras. Till slut fick jag ringa och tvinga Jenny till oss tjejer på hotellrummet för annars skulle hon aldrig hinna göra sig i ordning.


(Dessa bilder är tagna av Janes kille Robin som också är väldigt duktig med kameran)

Efter att jag och Martin hade pussat varandra hejdå fick Martin tillsammans med killarna åka och fixa med en massa saker. Sen var Martin med hans lillebror och Robin hemma hos hans lillebror som bor väldigt passande med krypavstånd till kyrkan. Skulle Martin börja få kalla fötter skulle killarna lätt kunnat släpat honom fram till altaret. Meningen var att killarna skulle ha sitt "förpepp" där men flera av dem var som jag skrev innan ute och fixade med all bröllopsbestyr. I efterhand har jag fått höra roliga historier om hur Martins storebror gjorde ett rekordsnabbt ombyte med duschning, rakning och påklädning på tjugo minuter. Bestman Oskar fick panik när hans frack var flera storlekar för stor men det visade sig som tur var att han hade tagit Henriks. Robert hade förberett rediga mackor till alla killarna och de hade även champagne som vissa av dem bara han smutta på innan det var dags att bege sig till kyrkan.



Sen kom min Jenny med buller och bång. Äntligen. Hon rusade in i duschen och plötsligt var vi alldeles ensamma och då passade jag på att ge dem mina små presenter som jag köpt som ett litet tack för allt de gjorde för mig till bröllopet. Först hade jag tänkt att ge dem någon form av upplevelse men så ville jag ge något som alltid skulle finnas kvar och något som de själva aldrig skulle köpa sig. Jenny fick ett halsband från Efva Attling och Sandra fick ett armband från Marc Jacobs. Och det var verkligen bara små saker i jämförelse med alla stordåd som de gjorde för mig. Går inte att tacka dem nog. Efter den lilla present utdelning så började vi alla att sminka och fixa oss. Mitt hår var klart och jag fortsatte med min make up som jag gjorde helt själv. Jane stod över mig och fotade varje litet penseldrag som jag tog men vid det här laget så var jag så van att kameran inte bekom mig. Tvärtom. Jag kan erkänna att jag njöt lite av att vara i fokus för kameralinsen. Linslus som jag är. Men jag njöt även av att rummet fullt av mina nära tjejer som fixade sig till höger och vänster och utnyttjade varenda liten spegel som fanns i rummet. Mamma kom sen och gjorde oss sällskap och tog på sig sin klänning och jag han även med att lägga lite smink på henne, hade velat göra mer men hann tyvärr inte. Hade även planerat att sminka Jenny men tyvärr fanns tiden inte där. Den där morgonstunden gick så fort. Michelle hade gjort smörgåsar till alla oss tjejer, riktiga lyxmackor och hon vet att jag är kräsen med brie (äter inte det vita) så hon hade skurit bort den vita kanten på min smörgås. Så himla gulligt och sånt som känns i hjärtat. Jag tryckte i mig lite av smörgåsen och sköljde ner med rosa bubbel.

Det finns så mycket småminnen som jag vill skriva ner för att aldrig glömma. Ska avrunda det här inlägget nu men ett starkt minne är när Anna och Michelle (mina blivande svägerskor) ska gå och jag sitter i bh och shorts men med sminket och håret klart och när Anna får se mig så börjar hon gråta. Hon viftar med handen framför ansiktet, stapplar fram att hon tycker jag är så fin men att hon måste gå innan hon börjar gråta. Sen så gick hon men kom tillbaka då hon glömde det ena efter det andra och hon både fnissade och grät. Ett av alla dem fina minnen jag aldrig vill glömma. En stund senare fick jag ett sms, 12:55 där hon skrev hur fin jag var. Nu börjar jag bli alldeles blödig igen så jag ska avsluta här. Nästa inlägg kommer handla om påklädningen och vägen fram till kyrkan. Efter det börjar det roliga...vigseln, fotograferingen och inte minst: festen!

---

Alla bilder (förutom de på killarna) är tagna av världens gulligaste, raraste, sötaste, finaste, varmaste, proffsigaste, duktigaste, bästa fotograf och adressen till henne är: www.felicitasfoto.se

Alla bilder ovan är tagna av vår bröllopsfotograf Jane www.felicitasfoto.se

Det finns saker i samband med bröllopet som jag vill berätta om men som är så stora, viktiga och känslosamma att de är svåra att skriva om. Det är svårt att klä de stora viktiga känslorna i ord. Risken finns att det blir platt och att man inte alls får fram det man vill. Det jag tänker på främst är inte kärleken till Martin utan det som Jane och Jenny gjorde för oss. Jag kan inte ens skriva dessa rader utan att få tårar i ögonen . Det är så otroligt känslosamt för mig. Jag känner så mycket kärlek och tacksamhet. Det är så överväldigande. Fortfarande. Och så kommer det nog alltid vara för deras insatser är så mycket mer än något man någonsin kan förvänta sig av sin fotograf eller toastmadame att känslorna bara svämmar över så fort jag tänker på det.

Om ni inte förstår vad jag menar eller hur jag känner kan jag likna det med hur man känner efter en förlossning. Fast ta bort smärtan.

Här fortsätter min följetång där jag berättar om bröllopet bit för bit. Vi har nu kommit till frukoststunden på bröllopsmorgonen. Bröllopsmorgon. Smaka på ordet. Tänk hur mycket förväntan, spänning, nervositet, glädje och kärlek det ordet rymmer. Vi var först till frukostbuffén. När jag gick dit var jag illamående av hunger men så fort jag fick syn på buffén så la sig hungern och kvar var bara en stor klump nervositet. Jag kan säga att nervositeten satt som en klump uppe i halsen och förbi den tog sig en halv smörgås med nöd och näppe. Martin åt som alltid och försåg sig av buffén. Jag tittade på honom och petade på min frukosttallrik och kunde inte förstå hur han kunde ha sån aptit. I vagnen bredvid bordet låg Tuva och sov. Det dröjde inte lång tid förrän Martin la märke till Jane och Robin som smög runt och fotograferade. Allt eftersom trillade det in fler frukostgäster och vi skojade över att de måste trott vi var riktiga celebriteter så fotade som vi blev. I skrivande stund minns jag att jag faktiskt fick i mig ett hårdkokt ägg och att jag då skänkte en tanke med "hoppas jag inte blir dålig i magen nu". Tur att jag bara åt ett ägg. Sen kom mamma som bor två minuter från hotellet förbi och hämtade Tuva som skulle få vara med sina två barnvakter under hela dagen. Paparazziklicken fortsatte och det lustiga är att först känner man sig jätteobekväm men sen glömmer man kameran och det är då "magic can happend".

Sen ringde Sandra och vi gick ut för att möta upp henne och sen började "det roliga", förvandlingen då jag skulle bli brud... Stay tuned!

Båda bilderna är tagna av the one and the only Felicitas Foto.

Våra förlovningsringar gjorde Ringströms guld i Örebro åt oss år 2008. Men vi förlovade oss redan 2004, men vi var inte helt nöjda med ringarna, därav ringbytet 2008. Båda är i vitguld, vilket våra tidigare ringar även var. Martins och min förlovningsring är lika stora, 6mm, men jag har femton diamanter i min. På min vigselring så har jag tio små diamanter och i mitten en större. Jag är så himla dålig på det här med karat, slipning etc, jag lyssnar och hör men det går bara in genom ena örat och ut genom det andra. Egentligen hade jag tänkt att ha en tunn vigselring precis som min nu men utan den stora "prinsesstenen" i mitten. Men så kände jag att jag ville ha något "lite extra". Dock var det oerhört viktigt att den tillsammans med förlovningsringen skulle bilda en helhet vilket jag tycker det båda gör alldeles utnmärkt. Vigselringen överlappar förlovningsringen och den kan även användas singel, utan förlovningsringen.

Jag är väldigt lycklig och nöjd över våra ringar. Började gråta av lycka när jag fick se vigselringen för första gången. Kan med mycket värme rekomendera Ateljé TeBoon i Nyköping som skapade min vigselring.

(Bilderna ovan kommer från www.felicitasfoto.se och jag tänker aldrig sluta tjata om hur fantastisk denna fotograf är på att fånga och förmedla kärlek med hennes bilder).

Han har precis kysst mig. En djup, ljuvligt opassande kyss. Jag har precis hämtat mig. Vänder mig om mot prästen som ber oss att vända oss mot altargången för där väntar en överraskning. Förvirrning. Hela kyrkan stannar upp. Så bryts tystanaden med höga toner från musik. Total förväntan på vad som komma skall. Vi har ingen aning. Men så ser jag hur Anna. Min Anna! Hur hon i en gudomligt vacker röd klänning reser sig från sin plats längre bak i altargången. Hon går mot en ung kille jag aldrig tidigare sett. Men jag vet, och jag förstår. Tårarna rinner. Hjärtat svämmar över. Jag förstår vad som komma skall. En dans. En dans för oss.

Anna och Gustav (som jag senare fått veta att han heter) dansar fram längs altargången. Anna fladdrar fram i hennes blodröda klänning och de är så satans vackra och att de gör allt detta. För oss. Det är överväldigande.

Det är i där detta då jag viskar till Martin: "Hur mycket kärlek ska ett hjärta klara av".
Jag har varit gift i någon minut och jag kan inte tänka mig fyra bättre minuter som nygift än som de Anna och hennes danspartner Gustav gav oss. Jag är världens lyckligaste redan där och då.

Tack♥

Här nedan finns en film från dansen som tjejen som gjorde dansens koreografi filmade. Både hon och hennes danspartner hade rest nio mil för detta. En vecka innan hade de även varit där alla tre och tränat i kyrkan. Jag kan aldrig förstå att våra vänner gjort så mycket för oss. Det är ofattbart. Vi är så lyckligt lottade. Tack.

Det var många turer innan vi slutligen bestämde oss för det mest högtidliga som man kan ha. Frack. Vi är så nöjda med beslutet för Martin trivdes så bra i frack och det blev en snygg helhet till min klänning. Klart man inte ska spara på krutet till sin bröllopsdag och klart man heller inte kan vara "för fin". Det passade Martin så bra att bära frack för han som person är en sådan som väldigt gärna vill vara och klä sig "fint". Jag har kämpat länge med att klä ner honom då jag tyckt att han sett för "proper och städad ut" men till bröllopet passade det ypperligt med att köra på den högtidliga stilen.



Martins brudgumskläder: Frack, frackskjorta, väst, fluga, byxor, bröstknappar, näsduk. Lackskorna köpte vi på Rizzo. Skitsnygga, lite spetsigare framtill istället för runda som de vanligtvis är. Manschettknapparna kommer från GANT men de var ej nya, allting annat var nyinköpt.

Det fanns ett helt bord som stod uppdukat med en massa presenter från varje deltagare på min möhippa. Alla hade blivit ombedda att fixa en present som symboliserade den personen, ett roligt minne eller vänskapen mellan mig och den personen. En efter en fick jag öppna och gissa vem den kom ifrån. Jag fick även en kaviartub, en paprika och skitsnygga leopardskor som inte är med på bilden. Jag tänker inte redogöra från vem och varför jag fick dessa pryttlar, det är mellan mig och mina tjejer. Eller som jag säger: "What happends on möhippan - stays on möhippan". Jag har äntligen fått fatt i en massa bilder därifrån som kanske kan dyka upp här. Finns även en film. . .

Vill börja med och tacka alla er som stannat upp och lämnat så fina kommentarer om alla bilder som jag delade med mig i bildspelet i inlägget nedan. Både jag och Martin har läst era ord och de värmer väldigt mycket allt fint ni skriver. Känns även "skönt" att få uppskattning när vi delar med oss av något som för oss känns väldigt personligt. Tack! Det var väldigt roligt att många läsare som aldrig skrivit tidigare nu tog sig tid att skriva. Det uppskattas enormt av mig och det ökar lusten för att blogga.

Nu kommer resten av alla bröllopsinlägg, ni kommer att vara mäkta trötta på mig för nu kommer den stora "bröllopsbomben" i bloggen. Nu ska jag delge er allt det ni inte kunde utläsa av bildspelet, såsom hur det på riktigt kändes att gå alldeles ensam fram för altargången, att jag klädde på mig brudklänningen tjugofem minuter innan vigseln (inte att rekomendera), alla galna överraskningar som väntades oss under dagen, talen som fick våra hjärtan att slå lyckovolter, hur vi kom fram till att vi skulle sjunga en sång och sist men inte minst hur brudklänningen går sönder tio sekunder innan jag ska gå fram till altaret . . .
Båda bilderna är fotade av världens bästa Jane. Gå in på hennes hemsida HÄR och boka henne som din fotograf.

Detaljer. Mina vita underkläder i spets. Hade två uppsättningar underkläder. Först en Wonderbrah BH som skulpterade mina bröst till det nästintill omöjliga. Sen hade jag en uppsättning som jag bytte om till senare på natten, inte lika "skulpterande" men desto finare... (Fråga gärna Martin vad han tyckte). ;-P Sen ser ni även ett av mina tre par brudskor. Dessa använde jag mest, både i kyrkan och under middagen.

Samtliga foton kommer från den underbara Jane (och några av hennes assistent/sidekick/livs kärlek Robin). Felicitas foto.se är adressen och jag inte kunna tänka mig en bättre fotograf i hela vida världen.

. . . men får jag bjuda på 50 minuter kärlek?

www.felicitasfoto.se

Kommer alldeles strax!

Bröllopsbilder - nu är jag redo. Är ni?

Men först: Är det någon som kan hjälpa mig att ändra storleken på bloggen så att jag kan ladda upp bilder så de blir större? Kan enbart ladda upp i max 500 och jag tycker att det formatet inte gör bilderna rättvisa. Någon vänlig själ som vill hjälpa mig med detta? (litendelavmig@hotmail.com). Kan maila mitt inlogg.

- Problemet är löst av html experten herself! Nu kör vi!

När jag fått bukt med detta lovar jag att bröllopsbild bomba er. Ni ska även få er en överraskning som kommer få er att känna att ni kommer mig bra mycket närmare och få ta del av så mycket mer än bara en "liten del av mig".

Jag lovar att det varit värt att vänta på. 



Under slöjan - fångat av www.felicitasfoto.se

Fotot ovan är en av alla de favoritbilder som vår kära fotograf Jane fångade på oss under vår bröllopsdag.

Hade lite olika funderingar över vad jag skulle ha på mig kvällen innan bröllopet. Självklart skulle det vara något med viss symbolik och med en eftertanke. Tankarna gick mellan min vita förlovningsklänning som jag hade 2005, kvällen då vi förlovade oss på Kreta. Istället blev det min rosa gamla partyblåsa. För ett år sedan stod jag och sorterade  kläder som skulle slängas och skänkas iväg. I påsen hade jag packat ner den rosa klänningen för den trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna komma i. Martin hittade den i påsen och slet upp den och sa med väldigt sviken och upprörd stämma: "ska du slänga bort den enda sexiga klänningen du äger". Jag skrattade och svarade att jag med största sannoliket inte skulle bli så smal igen att den skulle gå på men blev lite smickrad av hans bestörtning så klänningen hamnade i spara högen. Som ni vet har jag gått ner rätt kraftigt i vikt så när jag på skoj tog på mig den rosa klänningen för att testa så blev jag mäkta glad när dragkedjan gick igen och den faktiskt funkade på. Då blev valet givet att den var Martins favoritklänning som skulle på kvällen innan den stora dagen.

Kvällen innan bröllopet mötte vi upp en skara av våra bröllopsgäster på en mysig uteservering i hamnen. Men för att berätta om detta måste ni egentligen ha all bakgrundsinformation om hur fredagen före bröllopet såg ut. På bilden ovan ser ni en förvisso stylad och fixad Sofie. Men ni ska veta att här är klockan 18.55 och klockan 19.00 skulle vi mötas upp på Fina Fisken. Strax efter klockan 18.00 checkade vi in på hotellrummet. Så mycket för att fixa sig i ordning i lugn och ro.

Dessförinnan hade vi slitit med bröllopsfix från halv sju på morgonen och utan stopp. Alla våra närmaste var inblandade i förberedelserna, vi är så otroligt tacksamma för all hjälp vi fått. Annars hade det aldrig gått. Vi bestämde ju att inte bara ha själva bröllopsfesten att arrangera utan även mingel i mammas trädgård och en efterfest på Edanö Gård. Till på köpet skulle vi även löva in kyrkan så ni kan gissa att vi hade mycket att rodda med. Vickning och alkohol till efterfesten, stora partytält skulle upp där som vi fick låna superfina av O och M. Vi hade en "Att göra lista" på två A4 sidor för fredagen som vi gick och strök allt eftersom med en orange överstrykningspenna.

Ni kan aldrig ana hur mycket jobb det är kring att anordna ett bröllop. Det är så mycket mer än man någonsin kan föreställa sig, jag lovar. Sen handlar det såklart om hur mycket man väljer att göra själv och hur ambitiös man är med allt "lull-lull" och pyssel. Men även om man väljer ett "enklare" så är det så mycket man inte tänker på som måste fixas och donas med.

I vilket fall så går vi tillbaka till fredagskvällen. Jag har väldigt många råd att ger er som går i giftastankar. Ett av mina råd är att sova borta (ta en extra bröllopsnatt på hotellet) även natten innan bröllopet. Jag var helt galet stressad under fredagen. Vid ett tillfälle var jag så stressad att jag sluddrade på orden och när jag pratade med jenny (vår toastmaster) så bad hon att få prata med Martin och då bestämde de att all kommunikation därefter skulle gå via Martin och Jenny för att jag var så disträ och stressad. Haha. Men efter att vi hade checkat in så hade jag ingenting mer att vara stressad för, jag kunde inte påverka något mer. Så då var det bara att svida om och låta "bröllopet börja". Därför rekomednerar jag alla att inte vara hemma natten till sitt bröllop, för annars är risken att man springer omkring där under sena kvällen och fixar med ditten och datten.

Onsdagen före bröllopet var en speciell dag. Eller egentligen var alla dagar innan bröllopet speciella men det var på onsdagen vid lunchtid som vi skulle åka till Nyköping för att hämta våra ringar. Min förlovningsring som var itusågad hade blivit lagad, Martins ring hade blivit förstorad och bäst av allt - jag skulle få se min egendesignade vigselring.

Jag började gråta när jag fick se den. Viftade med händerna och skrattade och grät om vartannat och sa "nej, jag får inte gråta på 24h timmar mina ögonfransar tål inte det". Haha. Men den var så fin, som en dröm. Guldsmeden kallade den för "prinsessringen" och jag måste erkänna att jag gillade det uttrycket. Är så himla glad över att jag valde att hotta upp den med en större diamant än bara en slät rad som jag innan hade tänkt. Även om jag tycker att det är väldigt vackert så passade det här mig bättre, lite extra.. :-)




På torsdagen kom sjöstuge familjen förbi med buller och bång. De hann inte ens kliva ur bilen innan Sandra skriker: "Martin eller Sofie - kom med papper Marcus blöööödeeeeeer". Ett jack i huvudet blev det av detta och en blixtvisit på vårdcentralen. Under tiden hann Sandra fixa med mitt hår och Martin fick underhålla barnen. Så om ni undrar varför Marcus ser lite dämpad ut på bilden ovan så är det för att han har ett hål i huvudet och det är väääääldigt synd om honom.... ;-)

Skämt o sido. Måste gjort så jävla ont. Han slog pannan i bakluckan. Hade det hänt mig hade jag förmodligen slagit sönder bilen av vrede....



...inte en enda kväll hade vi som vi bara kunde ta det lungt på. Se på tv eller annat avkopplande. Nej vi satt till sena kvällen och pysslade med våra festhäften, menyer, vigselprogram, bordsplaceringskort m.mi all evighet. Ett tag kändes det som om man skulle bli galen på allt pyssel men precis som jag misstänkte så skulle det i efterhand vara värt det för det var så roligt att vi hade gjort så mycket själva och lagt ner så mycket tid på detaljerna.

Tisdagen före bröllopet spenderade jag och mamma i frisörstolen. Vi kom dit på morgonen klockan nio och jag gick därifrån åtta och en halv timma senare. Under den tiden blev jag klippt, tonad, färgad, slingad, blekt. Fick brynen plockade och färgade samt även en ögonfransförlängning på det. Hur lyxigt som helst men stackars Sandra som fick slita så med mig hela dagen (och även min mamma som hon varvade med att färga och klippa och även slinga).

Jag blev verkligen jättenöjd med fransarna. Man får ligga på rygg och så blir underfransarna fasttejpade med kirurgtejp. Sandra beskrev det momentet som obehagligt men jag tyckte inte alls det var så värst obekvämt. Sen så fäster man dit fransarna med pincett och lim. En efter en. Ett riktigt "pillipill". Jag skulle förmodligen bli tokig men det är det som är som underbart med Sandra. Hon har ett avundsvärt tålamod och är perfetionist ända ut i fingertopparna och ger sig aldrig förrän hon är hundra procent nöjd.

Just därför kom hon tillbaka och slingade och tonade om håret två dagar senare för att hon inte var helt nöjd med nyansen vid tinningarna. Ja, jag vet. Hon är för bra för att vara sann.

Tänker passa på att klämma in lite reklam för om ett par veckor öppnar Sandra eget och jag kan gå i god för att hon är den bästa frisören jag någonsin testat och jag säger det inte bara för att hon är min bästa vän. Jag har testat så många och jag är helt objektiv när jag säger att Sandra är klart bäst. Därför tycker jag såklart att alla mina läsare ska gå till henne när hon får igång sin alldeles egna hårstudio. Där kan ni även fixa era ögonfransar och få lika långa och tjusiga som jag.. ;-) Är ni intresserade så kan ni maila mig för att få hennes nummer.

Tid att begrunda.


Hej vänner.

Nu är vi hemma. Tack för att ni haft överseende med mig och haft tålamod att vänta. Jag har lovat att berätta hela historien om vårt bröllop och jag tänker hålla mitt löfte. Men vi behövde den här tiden för oss själva, vi ville inte avskärma oss helt utan har medvetet väntat med vår bröllopsresa. Däremot ville vi bort från allt som var hemma och bara få vara vi tre. Men vi har haft ständig kontakt med våra vänner och familj och njutit av att se och höra alla tankar om och kring bröllopet. Därför ville vi inte ge oss av utomlands på en gång.

Jag tycker inte om att skryta. Jag har svårt att medvetet framhävda att något som är förknippat med mig själv skulle vara unikt och bättre än någon annans. Det är inte heller min intention så vänligen läs mina rader med ett ödmjukt sinnesmod.

Bröllopet blev mer än vi någonsin kunnat drömma om. Trots att vi försökt att ligga steget före och planera allt in i minsta lilla detalj och inte lämnat något åt slumpen så blev det avgörnade för helheten våra gästerns engagemang och kärlek. Jag vill ändå mena att vi har varit med om någonting storartat och nu har jag inte svårt att hålla inne med superlativen för när det kommer till våra nära så kan jag skryta och ösa superlativer i all evighet.

Jag förstår inte hur vi kan ha så underbara människor omkring oss. Som ger så mycket. Vi hade skrivit i våra inbjudningar att "tal och spex uppskattas och uppmuntras". Vi älskar överraskningar. Men allt det vi fick gick aldrig någonsin att fantisera om. Därför hävdar jag att vårt bröllop var unikt.

Jag och Martin planerade vårt bröllop in i minsta detalj. Vi gifte oss av vår enorma kärlek till varandra och vi ville genom vårt bröllop dela med oss av vår kärlek till våra gäster. Den fanns så mycket kärlek i luften och att vårt bröllop blev så lyckat som det blev, det är helt och hållet våra gästers förtjänst.

Vår bröllop blev så mycket mer än vi kunnat drömma om. Så överväldigande. Vi var tvugna att ge oss av. Att få tid för varandra och för att återigen hitta orden.

Nu är vi tillbaka och nu ska jag fortsätta att berätta historien från början till slut.
Sen kommer det kanske ske en förändring kring "Liten del av mig". Jag kanske kommer göra den sluten. Det har varit tal om det länge men jag har ännu inte bestämt mig.

Men först ska jag förtälja er historien kring "Mamma Mia - what a wedding".
Den bästa dagen i vårt liv.

Hur mycket kärlek kan ett hjärta klara av?

(de orden viskade jag till Martin framme vid alteret i kyrkan, då hade jag ännu ingen aning om hur dagen skulle förtlöpa...)

Bröllopet blev mer än vi någonsin kunnat ana. Vi svävar på moln och vill aldrig mer komma ner på jorden. Just nu finns det inte ord att beskriva vår lycka.

Vi ber att få återkomma.


Medan ni väntar delar vi med oss av en del av vårt bröllop. Brudvalsen. Bara en av alla de överraskningar vi fick under dagen. LÄNK