Jag har kommit över en av Martins julklappar från ett av hans jobb, ett presentkort på Mediacard.nu. Eller han sa faktiskt "välj själv vad vi ska ha". Så därför sitter jag vid skärmen och som alltid drabbas jag av beslutsångest inför alla dessa val. Jag vet i alla fall vad jag inte ska välja, pocketböckerna var bara såna där mossiga självhjälpsböcker som Mia Törnblom. Inte min kopp te. Ljudböcker har jag för mycket konsentrationssvårigheter för att uppskatta och Martin skulle heller aldrig lyssna på det. Han tycker såklart som jag ;-) Kokböckerna var heller inte mycket att hänga i granen.

Läste ut Alex Schulmans bok imorse... Väldigt pretetiös titel som jag först trodde syftade till hans dotter. Vilket inte är fallet utan den handlar om hans första år med sin fru Amanda Shulman och kärleken till henne.

Just nu läser jag allt som jag kommer över. Inte en lugn stund utan en bok i handen. Det är sommar och sommar är bokplöjning för mig. Men det plöjs inte lika mycket som förr när man har en Tuva att passa upp på men mellan varven, då passar jag på att dyka ner med näsan mellan raderna. Idag är en alldeles utmärkt dag för läsning. Martin har sagt "det här är din dag och du bestämmer vad du vill göra". Vad som är typiskt är att jag läst ut alla böcker och har ingen ny att påbörja. Jag liksom längtar tills imorgon då biblioteket öppna igen och jag ska gå in och bläddra bland alla böcker och se vilka som blir mina nya vänner att ta mig an. Just nu går bibliotekskortet varmt då jag ofta är där och lånar böcker. Det känns genuint och mysigt att låna böcker.

Ni får gärna tipsa mig om någon bok jag borde läsa och leta upp imorgon på "bibblan"!

Stockholm Rose - snygg utsida men insidan - crap!!

God natt nu ska jag stänga ner och läsa den sämsta boken jag någonsin läst. Hoppas på att ta mig tid till att skriva en mer utförlig motivering till varför den får mig att kräkas. Men inte nu. Nu ska jag varva ner och sova. God natt!

Nu tar jag med mig min "Barabaskön" (se bild nedan) och vandrar iväg till stan med biblioteket som slutdestination. Ska lämna tillbaka lite böcker om barn med funktionshinder och låna en ny "amningsbok". Senast läste jag boken här ovan, Paganinikontraktet, men enligt min åsikt var läsningen inte alls lika spännande och lustfylld som Keplers första Hypnotisören. Det var helt enkelt för mycket action, kändes stundtals som man läste ett amerikanskt filmmanus med typ Demi Moors ex make i huvudrollen (vad är det nu han heter igen, den skallige som jag alltid glömmer namnet på och kallar för Phill Collins). I alla fall, nu ska vi gå till biblioteket. Ni får gärna rekomendera om ni läst någon bra bok på det senaste, jag checkar av i mobilen för att se om ni har något tips.

Strumpor och body från Polarn och Pyret, brallor och tisha från Åhlens.

Vilken tur att Tuva inte gick över tiden för då hade hon inte fått denna receptbok av kommunen.
En smakbit av Trosa, med samlade recept från orten. Mycket uppskattat av henne...(s föräldrar). ;-)

Fick ni presenter av kommunen när era barn föddes?

Vår stad firade 400 år förra året (2010, känns konstigt att säga förra året när det var så nära inpå) därav denna gåva.

Precis som titeln på boken "här och nu" ska jag, här och nu ta en söndagspaus och bara lägga mig i soffan med en bok och en tidning och ta det lite lungt. Lite svårt känns det när m står ute i boden och sliter för glatta livet men han har själv uppmuntrat mig till detta... :-)



Vad har ni för favorit tidningar?

Jag har slutat att prenumerera köper bara lösnummer och då brukar det bli:
Allt i hemmet, Drömhem & Trädgård, Family LIVING, Klick (pinsamt), och ibland kan det bli någon tjejtidning som t ex Chic, Amelia, VR, Elle...

Hur kul är inte detta då? Att det ligger en jättestor bunt med gamla serietidningar från 70- och 80-talet! M var påväg att slänga hela bunten men återigen så var jag framme och räddade alla! Dessa fick bli presenter i helgen då vi hade julklappsutdelning på vår julgransplundring.



Är de inte coola så säg? ;-)

Har ni sett PS I LOVE YOU? Jag och Martin såg den på bio i våras. Innan var jag helt inställd på att det var en skitfilm, eftersom min mamma hade läst boken och gett den ett ytterst dåligt betyg och därför hade jag ytterst låga förväntningar.
Nu efteråt har jag insett att det var en annan bok hon läst men av samma författare. Jag har aldrig gråtit så mycket i en biosalong, inte Martin heller för den delen. Dessutom var jag helt oförberedd för denna upplevelse.
Sist jag grät kanske så mycket på bio var när jag var elva år och såg TITANIC med mina bästa kompisar, det var första gången i mitt elvaårigaliv som jag kommit nära sorg och tragedi. Jag blev så betagen att jag hade svårt att prata i dagar efter det.

Åter till PS I LOVE YOU, helt oförberett blev jag tvungen att få närkontakt med det som jag fruktar allra mest i hela världen.
Efter filmens slut och eftertexterna rullade och SF tände ljuset satt publiken kvar, helt betagna och snörvlade, och fnissade förläget när man mötte ögonkontakt med varandra, eftersom alla var totalt söndergråtna. För att se någonting sådant så behöver man samla kraft, man behöver ladda, jag hade ingenstanns en endaste liten föraning om vad filmen skulle handla om. Det bara kom crash bom. Jag måste ladda för att se sorgliga saker . Exemplel: just nu håller jag på att ladda för att se Keira Knightley filmen "försoning", jag har laddat i ett halvår men aldrig kommit till skott. Måste ladda mera. Jag är inte ens säker på att den är sorglig, jag har bara en föraning.

Men nu, så har jag helt känslomässigt oförberett ramlat över en "PS I LOVE YOU histora" av ingen mindre än klämkäcka författaren Marian Keyes. Helt oförberett. Utan minsta antydning eller, på omslaget står "Högkvalitatuv underhållning i en bitterljuv historia som verkligen berör" utdrag ur Marie Claire, men den benämningen stämmer väl in på vilken lättsam skitbok som helst. Och Marian Keyes, förlåt men när har hon berört mer än att man blivit komplett nuts på alla hennes klämkäcka paranteser av "bitterljuv ironi" (om Marie Claire får säga det sjävt). Men nu har irländskan fan fått mig att gråta redan innan hundra sidor, jag har ont i bröstet och vill bli av med boken nu. Men visst är det fantastiskt att man kan bli så berörd att det gör ont i hela kroppen, att en film eller en bok kan få en att känna så mycket? Magiskt.
(Det är därför jag är så totally down i teater, men det är en helt annan historia...) Men nog kan man tycka att man skulle kunna få en bättre varning, en liten föraning eller helst en liten ruta med "varnas för känsliga läsare".






PS
Jag har varken mens eller är gravid, PMS eller andra kännbara hormonella förändringar, jag är bara en väldigt känslig läsare. Det är helt enkelt Keys inverkan på mig, pinsamt, inte finkultur nog. ;-)