Nu är jag vid en datorn och har lättare att formulera min tankar kring graviddiskussionen. Jag tycker aldrig att det är okej att fråga om någon är gravid (såvida det inte är hyperuppenbart t ex om du deltar i en föräldragrupp). Annars ser jag inte anledningen till varför utan man bör vänta in till den du misstänker är gravid själv bekräftar dina tankar med att själv berätta. Det finns så många olika anledningar till varför en del kanske väljer att vänta lite extra med att berätta eller varför en del inte alls är intresserade av att prata om själva "babymaking" grejen med när var (kanske inte hur).

Blir det fel, så kan det bli så otroligt åt vansinne att det därför är bäst att bara vara tyst och låta de isåfall blivande föräldrarna själva få berätta. Otroligt många graviditeter slutar i missfall och med det i bakhuvudet så bör man därför vara tyst. Dessutom så är kroppm, vikt och midjemått ett så otroligt laddat och ångestfullt ämne så att fråga om en graviditet pga en lite större mage är verkligen den sämsta anledningen att anta en graviditet utifrån. Ingen vill ju se gravid ut om man inte är gravid, speciellt inte med den tjockhets som råder idag med XS ideal.

Jag tar inte illa upp av din kommentar "Kajs" men jag gör det å mina vänners vägnar och alla andra kvinnor som får den frågan när det inte stämmer och allt de önskar i världen är ett barn eller de som precis genomlidigt ett missfall.
Ibland är man även gravid och i ett skede inte vill berätta och heller inte behöva ljuga. Därför är det bättre att vara tyst.

---

Uppdatering: Ser att jag ligger på första sidan på blogg.se, vad kul! :)
Det här inlägget kommer an på ett inlägg där jag fick frågan om jag var gravid då min "klänning antingen såg puffig ut eller om det helt enkelt var så att det var dags för en nummer två". Först skrev jag det här inlägget för att kasta ut frågan som del ett och sen kom det här inlägget där jag mer fördjupade min åsikter i del två.

Ska du få en till bebis eller är det bara klänningen som puffat upp sig?:D hihi

Nyårsafton för ett år sedan. Vi hade varit hemma i två dygn. Två dagar men en liten bebis, vad är det? Ingenting. Martin svängde ihop en tvårätters och hade köpt en liten flaska bubbel. Jag kanske tog en mun. Bilden på mig i fönstret. Det är så mycket inget vet, så mycket ingen förstår och som jag till väldigt få delat med mig av. På bilden där jag står på knäna och tittar på nyårsfyverkerierna har jag innan fått hjälp av Martin att ta mig upp i soffan "jag vill så gärna få se nyårsraketerna". Men man ser inte tårarna för jag gråter på bilden av att ha så in i helsikes ont. Del tre i förlossningsberättelsen. Den jag så sällan pratar om. Jag har innan bara valt att fokusera på allt det fina, som i bild ett och fyra men det kanske börjar bli dags.

Nu är jag så förbenat trött på att vara sjuk. Vad sägs om att slå in mig i en julklapp och lägga mig under granen och ta fram mig på julaftonsmorgon? Jag tycker det låter som en bra deal. Eller egentligen inte. Jag vill vara feberfri och ha energi till att göra allt det där som man vill göra och förbereda inför julen.

Jag med min alldeles för tankfyllda hjärna analyserar och jämför mig med tiden för ett år sedan. Det känns som om jag återupplever tiden för ett år sedan. Då var jag också först sjuk innan jag veckan innan jul segade ihop totalt i havandeskapsförgiftning. Just nu går jag omkring både trött, fevrig, orkeslös, värk i lederna som påminner om foglossning och ständigt illamående. Is this a ad joke eller när kommer bebisen. Ja, jag kan även känna fantomsparkar men det har jag inte vågat säga högt med risk för att bli körd till hispan.

För ett år sedan.

 

Efter att gett mig ut på en fullständig vansinnes promenad ihopp om att få fart på förlossningen (min mamma fick hämta upp mig i en snödriva) blev jag dunderföryld under de sista veckorna av graviditeten. Invalid av foglossning, stor som ett hus och som lök på laxen helt nedslagen av havandeskapsförgiftning den sista veckan. Yeah man! God jul.

 

Herregud, minns ni när jag fick klippa upp min förlovningsring? Det är ett år sen nu. Satan vad svullen jag var och vad ont det gjorde.

Jag borde kanske inte visa och uppmärksamma det här. Men jag måste. Det här känns helt otroligt.
Såg jag verkligen ut sådär???

Jag vet att det kunde bli så men jag har ändå skjutit det undan mig. Nu är det svart på vitt och jag måste smälta, begrunda, deppa och komma igen. Har fått ett besked jag önskar annorlunda. Ingenting farligt men det tog mig hårt. Är utom mig av trötthet men har världens finaste mamma som ska ta Tuva och låta mig vila. Några få ord från dagens sjukhusbesök kommer längre fram. Ingenting farligt dock.

Startvikt: 62.5 kg

Vägde som mest 82.5 kg

Mitt mål till bröllopet: 62 kg

Drömvision: 60 kg

Vikt just nu: 59,5 kg!!!

Bäst av allt var att vi äntligen gick ut med nyheten vad som väntade oss till årsskiftet! Men vi själva hade vetat om det i några månader men jag minns hur pirrigt och spännande det var att berätta!! De närmsta ville vi berätta för "face to face" eller via telefon men resten körde vi via ett Facebook meddelande med bild och text som ni kan se nedan. Väldigt "nutidens generation" att dela med sig av "big news" via Facebook...! Men så här såg det i alla fall ut, bilderna tog min barndomdbästis i ett blomstrande rapsfält. .

Är det någon som läst? Vad tyckte ni? :-)

I torsdags fick jag anledning att ge ifrån mig ett glädjetjut! Vågen visade 62,2 och det betyder att jag tappat de dryga 20 kilo som jag gick upp av graviditeten och är nu tillbaka på min starvikt som var 62,5. Det känns så otroligt bra inför bröllopet. Tänk att promenader och lite ändrad kost om mer medvetenhet vad gäller maten han bidragit till. Helt underbart. Trodde aldrig att det skulle vara så lätt att gå ner. Jag trodde faktiskt att jag för alltid skulle stanna på ca 70 pannor.

Nu är jag så grymt taggad...!!!


Såhär såg jag ut när jag var en barbamamma. Och nu ska vi se hur jag såg ut för ett år sedan...

Hittade tyvärr ingen bättre bild men visst är det skillnad...


Jag skulle inte tacka nej till att se ut såhär till bröllopet:

Jag var såå oförtjänt denna kropp, hade aldrig tränat en endaste dag i mitt liv och jag åt utan att bry mig i vad jag stoppade i kroppen. Mycket pizza och chips... Fy fan för mig. Visst hatar ni mig lite nu när ni läser detta?

Men då kan jag trösta er med detta avslöjande, en bild tagen i förrgår:




...men är det helg så är det, då får man äta precis vad man vill. Och vad är bättre än grillad korv i solen.. :-)

Nu ska jag bara se till att hålla mig kvar på mina 62 kilos ... :-)

Bjuder på ett litet smakprov från Vi Föräldrars specialnummer "Gravid" som kom ut i handeln idag. Vill du se mer får du antingen köpa den eller stå och smygläsa bland tidningshyllorna på affären...

Nu har tidningen äntligen kommit och det första som slog både mig och Martin var ”herregud, vad stora vi var”! Både Martin och jag gick in (och upp) för graviditeten till fullo. Vi känner oss nöjda med intervjun och reportaget och tycker att det speglar oss bra. Vi fnissar åt en hel del olika citat i tidningen och allra roligast har vi åt ”Är övertygad om att det blir en Love”!

Nu när man känner Tuva är det ”typiskt henne” att lura oss sådär som hon gjorde. Jag kommer aldrig glömma Martins förtjusta rop ”Sofie det är en flicka, det är en flicka” sekunden efter att hon kommit till världen. Nu är hon här och livet är så mycket vackrare och man ser fram mot varje dag och vad den ska erbjuda. Vad man än gör så är allt så mycket roligare nu när Tuva finns. Allt från att handla på ICA till att åka tunnelbana. Ingen dag är den andra lik och jag älskar att uppleva och introducera nya saker för Tuva.

Jag som är en riktig linslus måste säga att det roligaste var nog att få hem en riktig fotograf och bli fotad, jag tror hon knäppte av flera hundra olika bilder i olika positioner och platser. Var hon än skulle fota fick vi flytta på julpynt eftersom reportaget gjordes i December, kring lucia, men skulle ges ut i Juni...

Håll utkik imorgon efter Vi Föräldrar "Gravid special" för då ska det numret komma som vi ska vara med i!

Det kommer bli ett reportage som handlar om hur vi båda upplevde slutskedet av graviditeten. Intervjun gjordes bara ett par veckor innan Tuva föddes. Vi blev fotade av en riktig fotograf hemma hos oss och jag är stor och höggravid men hade i alla fall en väldigt fin fläta som Sandra (min vän frisören) hade gjort på mig. Ni som läst bloggen kommer känna igen en del då journalisten använt anteckningar från mina blogginlägg.

Så till sist hamnade jag alltså i en mammagrupp. Jaha. Då var man en mamma grupp rikare. Alltid lite små jobbigt när det kommer till att prata om graviditet, förlossning och livet efteråt. Eller egentligen är det inte så jobbigt för jag står för allt. Mer hur andra ska reagera "under halva graviditeten kunde jag knappt röra mig, förlossningen slutade i en skada och operation och sa jag det att Tuva har en hörselnedsättning". Det skulle vara så lätt att bara säga "allt gick bra tack". Men då vore det inte jag. Jag är stolt över min graviditet och förlossning och inte minst min lilla hörseltjej. Trots allt ont så älskade jag att vara gravid. Trots min skada som jag får leva med hela livet så vill jag inte ändra på förlossningen på något sätt. Och när det kommer till Tuva och hennes hörsel så har jag redan fått världens perfektaste Tuva och det kan inget hörseltest i världen ändra på. I våra ögon är hon perfekt. Så varför ska jag vara tyst om detta? Bara för att bespara andra att hamna i en osäker sits där de inte vet hur de ska bete sig eller bemöta det jag nyss berättat. Det kan jag inte. För Tuvas skull och för alla funktionshindrade barn i världen måste vi föräldrar resa oss upp, vara starka och visa hur stolta vi är över våra barn. <3

---

Min bloggläsare Carro som själv lever med en hörselnedsättning skriver såhär och hon gör det så bra:

"Det är inte funktionshindret som avgör om man är funktionsnedsatt, det är omgivningen man hamnar i."

Tur att man har uppmärksamma bloggläsare - självklart är jag inte i vecka 52.
Det vore något det. Ha ha! Måste genast ta bort...

---

"Genast", "På en gång" "Nu" existerar inte när man fått barn, alltid sju miljoner andra saker som kan hända precis innan "nu" och "genast". Jag lär bli i vecka 127 innan detta genast blivit till mer än bara ord och till handling.. ;-)

Vad heter ditt barn?
Tuva, har ännu inte bestämt oss angående följden av mellannamnen. Börjar bli lite brådis.

När var du beräknad att föda?
28/12 2010

Föddes barnet på utsatt datum, om inte när?
Hon föddes dagen innan,den 27/12 blev igångsatt på annandagen.

Hur stor var barnet vid födseln?
3700 gram tung, 50 cm lång

Hur lång tid tog förlossningen?
7h, varav fyra gjorde ont... Jag upplevde det som väldigt snabbt!

Tog du någon smärtlindring?
Började med akupunktur, TENS, värmekudde, sen blev det lustgas och en EDA som aldrig hann verka..

Är du tillsammans med barnets pappa?
O, ja!

Tog ni reda på könet?
Nej, vi frågade vid RUL men barnmorskan ville inte berätta. Är så glad för det idag (och det var vi även efteråt). Det var en sån underbar överraskning när Tuva kom. Snacka om att bli tagen på sängen, Martin som bankat in i min skalle från dag ett att det var en kille...

Hade ni bestämt vad barnet skulle heta?
Pojknamn var vi helt övertygade om. Flicknamn hade vi Tuva, Edith eller Ronja. Men om det skulle bli en flicka så hade jag bestämt mig redan innan sommaren att Martin isåfall skulle få sig sin lilla Tuva. Tuva är Martins älsklingsnamn.

Hade du en svår graviditet:
Här borde jag kanske svara ja, eller vad säger du Jenny? ;-) Katastrofal foglossning de fyra sista månaderna (och lite andra åkomor)... Men äh! Jag älskade att vara gravid och såg väldigt positivt på min graviditet och försökte att inte lägga för mycket energi vid allt som var jobbigt och gjorde ont. Tuva mådde hela tiden bra i magen och det var det viktigaste.

Kan du tänka dig att skaffa fler barn?
Innan skulle jag ha minst tre barn, just nu går jag omkring och känner att jag inte vill ha fler barn när jag redan fått världens finaste. Som om Tuva skulle ta illa upp, som om jag inte vore nöjd med bara henne. Men dessa tankar har nog med hennes hörsel och det omvälvande med att bli förälder att göra...

Har du fått några bristningar?
Ja, jag har fått väldigt mycket bristningar. Har inte skrivit om det tidigare, men min graviditet satte väldigt många spår och ärr för livet. Som tur bara tydliga ärr och inga ärr i själen. Det är så jag får tänka. Men det är många som reagerar när de ser mina bristningar och påpekar att jag fått ovanligt stora och många.

Var du nervös inför förlossningen?
Ja fyfan, och livrädd.

Hade du några cravings?
I början drack jag mycket mineralvatten men det berodde nog mest på att det hjälpte mot illamåendet. Och tuggummin.

Hur reagerade du/ni när du plussade?
Vi blev fnittiga, glada och nervösa...

Hur långt gången var du när du förstod att du var gravid?
Jag anade det på en gång, kände tydligt att det var något på gång i kroppen. Så jag gick och räknade ner dagarna tills jag kunde testa...

Hur mycket gick du upp i vikt?
Ca 20 pannor :D

Hur länge ammade du?
Helammar i detta nu

Vem är barnet mest lik?
Utseendemässigt är hon en kopia av Martin, vilket alla påpekar. Men till humör och personlighet så har vi båda roligt åt att det är en klockren Sofie, på gott och ont och allt vad det innebär.. Herregud. Vi kommer inte få det lätt! ;-)

Vad är det bästa med att ha barn?
Varje stund i livet blir meningsfull.

Vad är det sämsta med att ha barn?
Man blir mer medveten om allt ont och farligt här i världen, man blir skörare och denna oro för att något ont ska hända den lilla man älskar mest...

Är ditt barn döpt?
Nej

Hur gammal är barnet nu?
11 veckor

Tuva - ett ögonblick gammal.
Mitt lyckligaste ögonblick.

Snart så.. snart ska jag berätta om Tuvas förlossning. Snart.

Men det andra bröstet då?

Linas kommentar: "Gråt inte över spilld mjölk".

...bara en fråga jag ställer mig efter nattens flera amningar. Om jag ammar på ena sätter det andra fart och värker och spänner "jag vill också, jag vill också". Har bröst känslor?

Om jag inte redan fått det, så håller jag med all sannorlikhet på att få urinvägsinfektion.
Alla huskurer mot urinvägsinfektion mottages därför!

Jag tål inte penicillin och vill för allt i världen slippa bekymret med att åka in för att få antibiotika intravenöst.
Så därför vill jag försöka vända det här eller uthärda det här all by my self.

Tranbärsjuice, dricka massa vatten, c -vitamin - what else?

Kan man verkligen vara såhär lycklig?

Ska snart sätta mig och blogga lite mer ... snart så jag måste bara njuta lite till ... Vi tar det steg för steg sen så ska jag ge er allt vad ni tål i förlossningsskräck och bebisbubbla. ;-)

Hej, mina fina som skriver så underbara fina saker till oss. Låt mig få presentera Tuva, världens finaste lilla brutta som förvånade de flesta med att visa sig vara just en liten flicksnärta! Hon fick måtten 3700 gram och var 50 cm lång. En pigg och frisk liten jänta som alla hävdar är på pricken lik sin far. Tack för alla fina kommentarer, vi blir så glada!
Massa kramar från världens lyckligaste nyblivna mamma.

PS! Det var "ascoolt" att föda ... ;-)

.

Har glömt att redovisa resultatet av den lilla gissningsomröstningen jag hade för någon vecka sedan. Det var ganska jämt må jag säga men ni 55% av er tror att det blir en grabb!




Vi har som ni vet våra aningar - främst Martin och era gissningar överensstämmer med med hans.
Jag själv har bara föjt med på hans bana eftersom han varit så övertygad från dag ett att jag också säger "han" numera istället för "bebisen" eller "den". Fast oftast säger vi Bullen... :-)

Ska bli så spännande att sen få veta vad Bullen visade sig vara för en filur... :-)