Idag är jag gnällig och hängig, jag är trött på det här fängelset jag befinner mig i. Jävla havandeskapsförgiftning. Har vilat de fyra senaste månaderna och nu är jag helt fast i vilohelvetet. Ingen ork och ständig huvudvärk och diverse åkommor. Jag börjar bli riktigt trött på det här nu. Har så ont i mina höfter att det inte funkar att ligga heller. Har inte klätt på mig för dagen än, tjänar ändå ingenting till. Men ska försöka ta nya tag och tvinga upp mig och titta på en film och äta rester från gårdagen.

Känner mig lite pigg och tänkte därför skriva ett litet inlägg och berätta lite mer hur tisdagens MVC besök gick och igår gick vi in i vecka 40, det får vi inte lämna oförbisett...

21/12 MVC besöket:

Vikt: 82,?
Äggvita: +2
Blodtryck 09.00: 145/85
Blodtryck 13.00: 150/90
(Blodtryck idag 23/12: 140/95)
Blodsocker: 5,1
Järnvärde: 106
Hjärtljud 09.00: 143
CTG: snitt något på 130/140 minns ej
Fosterställning: Huvudet fixerat långt ner i bäckenet. Dock hade den lagt sig i en knasig ställning med ansiktet och kroppen uppåt, alltså Bullens mage mot min mage!?! Knasboll. Detta kallades något speciellt men minns ej vad.
Däremot hade den idag lagt sig i bästa läget med ansiktet och kroppen till höger. Tack för det! :-)


Vecka 40

Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

www.familjeliv.se

Hur känner jag mig i vecka 40:

+ 20 kilo tyngre, foglossning, envis förkylning, och en släng havandeskapsförgiftning -  aldrig mått bättre. ;-)

Foglossningen är som den är, ligger hela tiden vilket gör att jag inte fastnar i lika många kramper och låsningar. Däremot är det som vanligt, svårt att hitta bekväm ställning och måste med stor möda och besvär byta sida och ställning hela tiden. Detta är en av orsakerna till att jag har så svårt att sova eftersom jag måste vända på mig precis innan jag faller in i sömn. Har mycket värk och smärta från blygdbenet, främst på nätterna. Det som även håller mig vaken är när bebisen sparkar och trycker ner sitt huvud mot bäckenmuskulaturen, Bullen vill ut men utgången är stängd och det gör för jävla ont! Som en invändig kniv i underlivet. Aj, aj, aj!  Andra knasiga småsaker är att jag har mycket "stickningar i fötterna" när jag t ex står upp, och så halsbränna från och till förståss. Sen så är det de höga blodtrycket i kombination med min envisa förkylning som gör att jag är så vansinnigt svag och seg och har så ont i huvudet. Men jag är väldigt glad och känner att vi börjar närma oss mållinjen. Är bara så glad över att Bullen verkar må bra i magen, går ingen nöd på mig. Martin tar hand om mig som om jag vore gjord av porslin just nu, han är helt fantastisk min kärlek. Är för min egen del inte det minsta bekymrad eller orolig, har så stort förtroende för sjukvården och tacksam över att vi bor i Sverige. 

Slutsats: Jag älskar att vara gravid och vill ändå säga att jag aldrig mått bättre! Själ, kropp och hjärta - allting hör samman och den lycka och glädje jag känner inuti är så mycket större och kraftigare än allt mindre bra som jag drabbats av! Nu återstår bara förlossningen och den är jag livrädd inför...

Fortfarande högt blodtryck och äggvita, proverna från sjukhuset konstaterar havandeskapsförgiftning, men är ändå klassad som en lindrig sådan. Vid minsta tecken på försämring ska vi ringa till förlossningen och åka in. Annars står tiden på sjukhuset på måndag för ny kontroll kvar på schemat.

Jag är dock lite försiktig med att ringa "vid minsta tecken på försämring", för isåfall så lägger de antagligen in mig för observation och så får jag ligga där ensam över julafton. Kul jul, bomshackalack nej tack. Så länge bebisen verkar må bra (vilket den gjorde även idag) så går jag hellre omkring (fel ordval) ligger hellre hemma och mår dåligt.

Är på väg in till barnmorskan för en kontroll. Antar att det blir blodtryckscheck och kiss-i-burk kontroll. Känner mig inte lika svag och orkeslös idag! :-)

Trött, orkeslös och så denna huvudvärk... läget är alltså oförändrat så nu återstår bara i vanlig ordning att vila, vila och vila. Har ett inlägg till er som jag skrev i måndags men inte publicerat som jag kan lägga upp nu. =)

En liten kärleksförklaring till er...

Tack för alla hälsningar och kommentarer, läser från både mobil och dator och blir så varm och glad över allt ni skriver och att ni tänker på mig. Dessvärre orkar jag inte svara er idag för jag är så trött, orkeslös och mår så konstigt. Huvudet värker och jag vill bara ligga och blunda. Men, tilläggas bör att säga att jag är vid gott mod och skrattade så sent som för en halvtimma sedan efter att ha pratat med mamma och diskuterat det nya "sjukdomstillståndet" och gjort mig lustig över det. Själv tycker jag varken synd om mig eller att jag drabbats orättvist mycket, jag är höggravid och vad alla tester visar så har jag en frisk bebis i magen - jag har allt i världen att känna mig rik och lycklig över!

Hej på er, tack för alla omtänksamma kommentarer som trillat in. Nu är vi hemma från sjukhuset och läget ser ut som så att det ser ut som om att jag är på väg mot en havandeskapsförgiftning. Därför blir det barnmorskan på torsdag för kontroll och sjukhuset på måndag för kontroll. Är läget inte bättre då blir det tal om igångsättning.

Jag själv känner mig inte direkt orolig då bebisens CTG kurva såg bra ut, det är som jag sagt genom hela graviditeten - "huvudsaken att bebisen mår bra sen att jag själv håller på att kappsejsar är en annan femma och det får komma i andra hand". Är dock helt slut och känner mig inte så bra så nu ska jag göra det som jag gjort de fyra senaste månaderna: vila.

Status:
Högt blodtryck och proteiner i urinet - måste åka in till sjukhuset för kontroll och prover. Misstänkt havandeskapsförgiftning. Återkommer!

Nu ska jag berätta något riktigt roligt som jag hållt hemligt under veckan. Det förfaller sig nämligen så att jag och Martin ska vara med i ett reportage i Vi föräldrars special utgåva "Gravid". Om jag har förstått det rätt så kommer vi att vi att motsvara den tredje trimestern, alltså vecka 28-40. Vi har båda fått läsa intervjun och reportaget som till stor del är baserat på mina anteckningar här på bloggen och vi båda blev alldeles rörda och väldigt nöjda med vad journalisten skrivit. Tycker att hon fångat in både mig och Martins tankar kring detta på ett öppet och ärligt sätt och precis så som jag beskrivit det. Stundtals skrattar vi båda högt åt det som kommer stå med i tidningen men det är bara att bjuda på. I tisdags blev vi även fotograferade av en riktig fotograf här hemma hos oss. Ni må tro att linslusen Sofie Andersson mådde gott då. Det var så otroligt roligt att få bli fotograferad "på riktigt". Fotografen var helt fantastisk och fick en att känna sig både fin och någorlunda avslappnad på en och samma gång!

Det hela är ett minne för livet och ett otroligt roligt avslut på vår resa genom graviditeten.
Tidningen kommer ges ut någon gång under våren och ni kan lita på att jag kommer att flagga för det i bloggen!
Ska bli så spännande!!!

Eftersom jag hade ont och svårt att sova igår så satt jag och fördrev tiden med att kolla igenom gamla inlägg och fotografier i datorn. Ramlade på en magbild från i vecka 18, nästan halvvägs i graviditeten och det känns nästan inte som att det där är jag. Det har onekligen hänt saker de senaste tjugo veckorna... Borde egentligen ta och sätta ihop lite bilder från hela resan, vore roligt för oss att se från vecka till vecka (har dock int evarit så flitig att vi fotat magbild från varje vecka). Får se om jag orkar. Här är jag i vecka 18 och 37.

...på min sökning på google:




Martin ligger bredvid mig och snarkar, i magen pågår terrorism = omöjligt att sova. Därför roar jag mig med att ovanstående tidsfördriv.

Sorry för många gravidinlägg nu, men om åtta minuter är det elva dagar till beräknad förlossning så jag hoppas ni har överseende med mina gravidinlägg och förstår att detta upptar rätt mycket av min tankeverksamhet.

Inga mer vansinnes promenader, det får ta den tid det tar.

...så var kanske den här en av de dummaste.

Mamma fick hämta mig i en snödriva. Har nog inte gått såhär långt på över fyra månader. Martin hittade mig med termobyxor och vinterstövlar, liggandes på duschgolvet med en handduk som täcke. Nu är jag duschad och helt förstörd och ska sova. Uppdrag: sätta fart på förlossningen all by my self gick bokstavligen åt skogen. (Det var där mamma fick hämta mig). Om det inte vore för att jag totalt sabbat hela kroppen så borde jag i alla fall få en väldigt skön och djup nattsömn. Borde.

Detta kan ha att göra med detta fantastiska. Men nu ger jag mig ut, och ja, jag är helt seriös!
Hejdå.

Jag måste onekligen ge min kropp en eloge för perfekt tajming -inte. Just nu skojar vi och har roligt åt skämt som berör slempropp och vattenavgång men inte i den bemärkelsen som ni tänker på och vi hoppas på. Utan slempropp som i att jag känner mig som en enda stor slempropp med sitt fäste i halsen, och vattenavgång som i att det rinner ur ögon och näsa. Man kan alltså av detta konstatera; jag är förkyld.  




Minns ni denna? En reklamklassiker från 1994.

Nu måste jag snabbt bli frisk för jag vill helst slippa förlossning och förkylningssjuka i samma kombo. Helst skulle jag gärna slippa båda. Men som jag sagt tidigare, det är för sent att backa ur nu... ;-)

...är att läsa alla sköna kommentarer som ramlar in under dagens statusuppdatering på facebook. 

Det är dags att planera föräldraledigheten.

Uppdatering: Vi är fortfarande förlovade och ganska kära, inga synliga sår och skador.
Däremot känns det ganska hårt att jag eventuellt kommer behöva jobba sju veckor heltid redan i sommar.
Jag har dragit nitlotten i föräldraledigheten, men allt för att vår lilla Bulle inte ska behöva börja förskola före 1,5 år.
Rättelse: Jag kan inte säga att det är jag som dragit nitlotten eftersom det är jag som främst kommer få vara hemma eftersom Martin kommer lägga över alla sina föräldradagar på mig, eftersom han studerar. Egentligen så skulle vi delat 50/50 på föräldraledigheten, (en ståndpunkt som vi båda tycker är självklar) om det inte vore för att han pluggar och inte kan avbryta sina studier.

Typiskt att jag upptäcker denna juice i vecka 39 när jag under den senare delen av graviditeten haft dåligt järnvärde och slarvat med mina järntabletter. Denna juice ska ge 40% rekomenderat dagsbehov av järn
och folsyra.  Let´s go for it!

Tack Malin för tipset!

Jag igår.

Idag passerar vi graviditetsvecka 39 och det låter i mina öron helt sjukt. En kvinna som är gravid i vecka 39 för mig är ingen kvinna, utan mer ett monster. I ett kolosalt barbapappa tillstånd som man knappt vågar röra eller peta på för då kanske vattnet går eller så sprängs hon. Men jag känner mig faktiskt inte som något barbamonster, i natt har jag sovit ljuvligt skönt, hör och häpna och om någon vill komma och peta på mig så att vattnet går så får den gladeligen göra detta. Bilden ovan är från igår och jag själv går omkring och tycker mig vara "liten", men kommentarer från andra såsom "men gud det skulle kunna vara tvillingar där inne" eller "Sofie, du är faktiskt inte så liten", "jösses vilken stor mage!?!", det bara rinner av mig och jag tror nästan inte på vad andra säger...

Skulle jag inte haft den här satans foglossning, attans vad jag skulle mått bra då, jag skulle åkt pulka och gjort änglar i snön. Jag skulle varit världens coolaste och rörligaste barbagravidiaste 39 veckors havande ko på denna jord!

MU!