Trött, ont, men så nöjda och glada över hur långt vi har kommit. Men vet ni vad vi är än mer glada över? Vad det är vi pratar om och konstaterar gång på gång på gång? Det är inte om husrivningen utan....

Våra vänner. Vilka satans jävla vänner.
Så stora hjärtan. Återigen, överväldigad av andras godhet.

Det är ju så inne det där med öppen planlösning och speciellt när man suddar ut gränserna för vad som är inne och ute. ;-)

Jag tänker på vårt hus vi ska bygga. Eftersom vi har förmånen att få rita allt själva så har vi gjort alla val utifrån oss och det som vi tycker är viktigt och det speglar hur vi prioriterar och trivs att leva.

Det folk har åsikter om är:

1. Våra spröjsade allmoge fönster men in och utvöndigt korsspröjs som inte hår att ta bort.

2. Våra vita trägolv.

Då börjar vi med både ett och två som båda handlar om... Städning!
"Tänk vad jobbigt att putsa de där fönstrena". Eller "tänk vad snabbt ett vitt golv blir smutsigt". Ja? So what!

Att planera ett hus för städningens skull tycker jag låter vansinnigt. Psykopatiskt. Jag tänker - vad väljer man att se? Smutsiga fönster eller utsikten utanför? Hellre vita men smutsiga golv än (ve och fasa) rena klinkergolv. Sen är det väl självklart att det aldrig kommer vara OFRÄSCHT hos oss men ändå är städning inte viktigt. Det viktiga för oss är att få vara tillsammans. Och människor som säger att de mår bra av att ha det rent omkring sig. De skrämmer mig. Skulle vilja skriva psykopatvarning här med men då min fantastiskt otroliga och ändå väldigt bra mamma är en sådan så tar jag tillbaka. Jag mår bra av få vara tillsammans med människor jag tycker om OCH vackra, finurliga, charmiga, betydelsefulla, utvalda saker omkring mig. Inte att det är städat! Det är bara nödvändigt ont. Baaaaaaah!!!!

Jag har kommit fram till att saftsoppa är rätt gott ändå.

* Jag satte mig upp. Men det var jobbigt. Så jag la mig igen.

*M skulle köpa nyponsoppa till mig men råkade köpa saftsoppa. Saftsoppa!

* Antal gånger jag rest mig upp idag: 2.

* Fick vid femte tillfället i natt fick jag flashbacks till förlossningen och liksom övergav kroppen och lät den härja fritt själv.

Ovanstående punkter beskriver min dag. Igår kom maginfluensan (?) på besök. Idag är det därför väldigt synd om mig.

.

Jag skrattar så åt att alla undrar vad sjutton det är som ligger till höger om min fot.

Och precis som Mirandalux undrar så är det just en kyckling med klänning och avhuggen fot.

Frågor på det?

(Obs! Baklängesskrift)

...men då skulle ni sett den andra ungen. ;-)

http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_199840109.jpg">http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_199840109.jpg">http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_199840109.jpg%3C/a%3E">http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_199840109.jpg" class="image">

http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_199840162.jpg">http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_199840162.jpg" class="image">

Vilken fantastisk dag vi har idag! Solen skiner och jag solar mina vader och lyssnar på fiskmåsar och blir matad av fjolårslöv.

Sommaren 2012 är så på gång!

Har äntligen satt mig ner och precis fått i mig lite middag. Alltså, stressen just nu. Åkte iväg med Tuva och Tuvas faster för att handla inför helgen idag. Står i kassan och ska betala och har varken körkort eller kontokort med mig. Inte heller tankkortet som vi har kredit på (men bara använder i nödfall och idag var ett sådant). Så typiskt mig. Löste sig till slut genom att min fantastiska mamma fick ställa upp som alltid. Men massa trassel även där då även hon glömt sitt kort och... Ja det räcker behöver inte delge er dessa snurrerier.

Jag vet att min blogg inte är det den brukar vara just nu. I huvudsak mobilinlägg och enbart i dokumenterande form. Egentligen borde en bloggpaus vara på sin plats men jag vill gärna föreviga den hör tiden så ni får stå ut med mina trista mobilinlägg. Det är mycket roligt som händer nu utöver vardagen med världens galnaste men också underbaraste 1-åring. Flytt, rivning, bygge, bröllop, hörsel, övningskörning mm mm ....

Som sagt, på Instagram hänger jag mest. Typ det enda jag hinner med. @mensfinne heter jag där. :)

Vi hörs!

Fredag: födelsedagsmiddag
Lördag: 6-rätters på Bomans
Söndag: Bio

I helgen gick det ingen nöd oss. Ett plus med att bo hos mamma är att vi har lättare tillgång till barnvakt. Som i lördags, då nattade vi och gjorde allt som vanligt enligt rutin och sen när hon somnade så gick vi ut på restaurang. Det gäller att alltid försöka se fördelarna och det här är ett stort plus!

Som tack för lördagen tog vi med Robert och Michelle på bio (svåger och svägerska). Jag är efter detta helt utesluten från att i framtiden yppa minsta lilla önskemål om kommande filmval då jag fick sällskapet av se Kvarteret Skatan åker till Laholm. Och ja, vilken flopp. Men trevligt hade vi och Michelle som jag är handledare åt övningskörde till och från Heron City! Det tar sig!!! :-)

http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_199618033.jpg" class="image">

Vi har världens bästa kväll. Helt spontant. Helt underbart. Tack vare bästa R och M.

Igår.

Vi skulle bara vara hemma och ta det lungt men så alldeles spontant och alldeles underbart fick vi anledning att hoppa i fina kläder, och bege oss hundra meter bort där en kväll av lyx och njutning på höh nivå väntade.

To be continued...

Bara jag, bilen och en nästintill otrafikerad motorväg. Spotify, sommardäck och torr vägbana. Det är för mig vad massage och meditation är för andra.

(Jag sjunger ordet "Young" på bilden, prova själv att se normal ut och fota dig samtidigt som du säger Young)

Nu ska jag ta bilen till Saltsjö-Boo och fira min vän som idag fyller år. Jag går gold in! Ha en fin kväll!

Kan någon tala om för mig varför jag går och nynnar på Fields of gold men att min hjärna väljer att sjunga "Fields of Denmark"!?! What and why!?!

Vin och chokladtips till helgen. Vi tjuvstartade helgen redan igår.

Mitt slarvskrivande når nya oanade höjder varje dag. Ena dagen särskrev jag ordet "tillfrågat" på Facebook. Nackskott på den. Igår gjorde en läsare mig uppmärksam på att jag igår lekte med min familj i en LIKPARK! HAHA! Nåväl, parken låg nedanför en kyrka så....;-)

Nej men skärpning på mig. Det ABSOLUT roligaste och kanske rätt så talande? Är att jag häromdagen skrev i en kommentar till min kusin att "jag ÄR två bloggar" istället för "jag HAR två bloggar". Och jag märkte det som vanligt inte ens förrän hon sedan påpekade det.

Jag är två bloggar.
Hysteriskt kul.
Måste sluta blogga.
Typ.

Egentligen skulle vi gjort en massa saker på förmiddagen innan den inbokade tiden för hörselhabiliteringen. Men vi struntade i alla måsten och borden och gav oss av på en gång och har istället haft en heldag på stan. Vi tog bara bilen halva vägen in så vi har strosat runt på söder och åkt bussar (så bra att det är gratis med barnvagn). Vi har ätit en mysig lunch, lekt i likpark och gått i lite affärer och fått tid att prata och vara tillsammans. Så välbehövligt. Speciellt inför en ändå såpass jobbig grej som det ändå är kring Tuvas hörsel. Men det har gått bra. Berättar mer vid ett annat tillfälle.

http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_199138615.jpg" class="image">

Idag ska vi äntligen få komma till habiliteringen för ett första introduktionssamtal med kurator och därefter audionomen. Äntligen.

Vi är i Stockholm och har flytt allt vad husbygge, rivning och flytt heter och bara är tillsammans och strosar på söder i väntan på vår tid i eftermiddag.

Gissa vem som åkte iväg till stan med bara en sko till barnet?

Det fick bli nya skor.
Som jag suktat efter dessa.
Nästan så man kan tro att jag glömde skon med flit. Synd bara att de är lite stora till Tuvas minifötter men ändå arton storlekar för små för mig. ;-)

Fick ett par nya brillor av mamma. Martin var lite tveksam men försökte sig på ett diplomatiskt svar: "ja, de passar ju i alla fall bra i trädgården när du ska plantera blommor". Vilket betyder "de är så fula så det enda tillfällen de passar är när du är hemma i trädgården och ingen ser dig".

Haha. Jag kontrar med att ha dem jämt och ständigt. Ju mer han ogillar ju mer jag gillar. Sen vet jag att Martin är en sån som alltid först är skeptisk men sen så är det han som kommer komma med blommiga solbrillor och tro att det var han som var först. :-)

Äh, det är ingen idé snart jag hinner ju aldrig blogga längre och när jag väl får tid vet jag inte i vilken ände jag ska börja i. Äh.får bildblogga lite istället. Har inte ens tid för twitter längre. Hinner inte ens skriva 140 tecken. Instagram is the shit nu. Vill ni följa mig heter jag @mensfinne. Bästa namnet. Ömmande och irriterande.

http://litendelavmig.blogg.se/images/2012/pic_198897347.jpg" class="image">

En av fördelarna med att bo hos mamma är att jag har tillgång till hennes garderob. Tack för lånet av sjalen!

Har ni sett kändisen i dagens Södermanlands nyheter? Första sidan har aldrig sett så bra ut som idag! ;-)

...bor jag, min man, vårt barn, vår katt och våra möbler och 7 000 saker hos min mamma. Min stackars arma mamma.

Idag flyttar vi. Att flytta med en ettårig är inget jag rekommenderar. Inte någonstans. Packa, bära, stapla, städa, organisera. Det går inte. Men det måste det. Allt tar bara så mycket längre tid eftersom vi hela tiden blir minus en då hon inte är så mycket för att aktivera sig själv. Men ibland måste man bara slå dövörat till och låtsas att inte se, annars får man ingenting gjort.

Idag är sorgens dag för Martin har rakat av sig sitt skägg som han haft i snart fyra veckor. Jag sörjer det hårt.

Jag brukar alltid säga att "allt som jag är bra kommer från dig mamma och pappa och allt bra som ni gett mig, att jag är en bra människa är er förtjänst". Men det gäller också mina vänner. Om ni tycker att jag är bra, ja då skulle ni se mina vänner för när det kommer till mina vänner. Då snackar vi toppkvalité. Det här är inte bara för mig oroligt smickrande och värmande, det är också så jävla bra att jag vill att fler ska läsa det. Anna är så jävla bra.

"Ett av dina bästa inlägg Sofie. Du har skrivandets gåva. Det vet du.

Det är superbra att lyfta upp den här frågan och belysa det ur ett annat perspektiv. Du sätter ord på det som många barn inte kan formulera själva och kan på så vis få andra vuxna att förstå barnen på ett nytt sätt.

Samtidigt så tycker jag om att du inte drar alla lärare över en kam. (Alldeles för många verkar göra det) Du som teaterpedagog/lärare vet att det finns fantastiska lärare där ute (Om dom inte fanns så skulle ju samhället störta imorgon, eller hur?) och dom gör allt för sina elever. Många arbetar i nya, omväxlande former och lyckas riktigt bra. Men tyvärr räcker det inte alltid då skolans struktur i nuläget är uppbyggt som så att 1 lärare ska se till 25 (minst) elevers unika behov. För det förtjänar barnen. Och vi snackar inte en dag om året. Vi snackar varje dag. Varje lektion. Varje minut.

Jag kan svära på att de allra flesta lärare drömmer om att kunna på riktigt (!) skräddarsy utbildning för varje unik elev. De skulle brinna, vara fantastiska och älska att arbeta med alla typer av barn. Kanske allra mest Pippi Långstrump. Att få se ett barns utveckling är ju förmodligen den största anledningen till att man väljer att bli lärare. Vart kan glädjen vara större än att få följa Pippi och Emil?

Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Somliga bra lärare orkar inte. Andra orkar. Och det är dem man måste stötta och lyfta fram som goda exempel för andra att inspireras av. Du gör det med din text. "För det vidare" gör det med sin film. Om vi slutar att enbart fokusera och klaga på misslyckandet i skolan och istället lyfter fram och hylla det goda så tror och hoppas jag att tillvaron för de här barnen, de andra barnen, lärare och föräldrar kan bli mycket bättre :) Puss o kram till dig"

-Kommentar ang mitt något självutlämnande inlägg om min skolgång. Jag är väldigt stolt över att vara vän med en så klok person som Anna.

Rensar i min låda med strumpbyxor och jag bara undrar, som så ofta:

"hur tänkte jag här"!?!?!

Det är så underbart att ha förmånen att ha en egen trädgård och möjligheten att gå ut hur och när man vill på sin tomt. Som igår efter middagen. Ut på tomten och ösa ur sig den sista energin innan det är dags att natta barn och varva ner. Igår åkte vi skottkärra (ja, jag tog mig också ett åk men jag kunde iaf bete mig när åkturen var slut). Någon annan blev ett bananbarn och la sig på marken och skrek. Då hade hon ändå fått åka i en kvart. ;-)

Jag ser reklamfilmerna för "för det vidare" där kända personligheter som Cissi Wallin och Elsa Billgren hyllar en av sina tidiga lärare från skoltiden. Det får mig att minnas min egen skoltid och mina egna lärare. Vem skulle jag själv vilja hylla och lyfta fram? Det finns kandidater men de är tyvärr alldeles för få.

Som barn älskade jag att gå i skolan men jag förstod aldrig vitsen med kunskap och lärande och absolut inte i den undervisningsform som sitter så djupt inpräntat i varje klassrum än idag. Det räckte med en termin i första klass och jag hade redan fått stämpeln. Pajasen och störande. Så många uppehållsrum, grupprum och korridorer som jag suttit i genom mina dagar. Med fönsterrutor för att avskilja mig från klassen. "Ett ord till och du åker ut".
Jag åkte alltid ut.

"Men varför frågar du om du redan vet svaret?" Det fanns ingen plats för en Pippi Långstrump i skolan. Jag har alltid haft en naiv inställning till skolan det erkänner jag. Jag har alltid ifrågasatt och det är ytterst få saker som fångat mitt intresse och när det väl lockat så har det oftast varit senare än alla andra eller så har det inte riktigt presenterats i den form som lärarna önskat.

Hur ska jag kunna vara tyst när jag har så mycket fantastiska saker att säga? Jag har alltid varit väldigt självmedveten. Jag njöt av att roa. Få andra att skratta. Jag lärde mig tidigt att jag hade något som kallades charm och så länge som jag tilläts att vara barn så kom jag så långt med det, från både lärare och mina klasskamrater. Det spratt i benen, hur ska man kunna sitta still när man har tusen miljoner myror i benen som bara vill ut. Jag förstod sällan vad läraren berättade, hur ska man kunna lyssna på läraren när det händer så mycket runt omkring. "Sofie, du måste lära dig att tänka innan du handlar". Jag kunde inte rå för det, det bara hände. Glömde mina saker här och var och även om jag ville så hade jag glömt den viktiga boken hemma, och då var det ändå ingen idé? Men den biten med böckerna kom när jag blev äldre och då blev allt så mycket svårare. De första sex skolåren var bara ljuva och härliga, min storhetstid. Sen kom betygen, kraven och kategoriseringen.

Sen kom den brutala övergången till årskurs sju. Högstadiet. Ett stadie i livet jag inte önskar någon. Hur ska vi skydda våra små oskuldsfulla barn från stora stygga högstadiet? Lärarnas blickar och suckar. Första lektionen och man kunde läsa deras tankar "hon kommer att bli ett problem". "Problemet" läs:jag stoppades i ett grupprum med andra "problem" läs: andra ungdomar.

Det finns så många minnen från min skolgång. Men det finns inte ett enda minne från att mina föräldrar skulle vara besvikna på mig. De har aldrig tryckt på att jag ska ha höga betyg eller att jag skulle vara duktig om jag fick ett bättre betyg än godkänt. Men de har visat glädje och delat den med mig. De har bekräftat mig när något gått väl och alltid kämpat tillsammans med mig för att jag ska nå gränsen för godkänt. De har alltid gett mig en känsla av att jag är en fantastisk person som kan bli precis vad jag vill och att min lycka alltid är det viktigaste.

Jag frågade min mamma för någon vecka sedan hur de förhöll sig till mig, deras lilla "problembarn" som det fick sitta i utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal och alltid höra samma saker. "Störande mot andra", "stora koncentrationssvårigheter" (men de fick även höra en del positiva saker såklart). Mamma svarade att det viktigaste för henne och pappa alltid varit att jag aldrig skulle vara störande på ett elakt sätt utan alltid varit snäll. Det var det mest väsentliga, att jag var ödmjuk gentemot andra. Sen att det även fanns de lärare som kunde se att den störande sidan av mig också var en del av den kreativa och uppmuntrade den men självklart fick jag inte gå runt och störa andra barn som behövde koncentrera sig. Sen var mamma var aldrig bekymrad över mina betyg utan hon svarar att "klokheten sitter inte i betygen, betygen säger inget om dig som person det är bara ett medel för att ta sig in på utbildningar och det är därför det anses så värdefullt men jag visste att du kommer hitta vägar att bli lycklig, med eller utan betyg". Sen tar min fantastiska mamma vid och säger att hon alltid haft övertygelsen om att flickor helst inte ska höras och synas och att flickor som tar plats bemöts på ett annat sätt än pojkar. "Du har alltid tagit plats, var du än har varit har du hörts och setts i alla sammanhang och det har väl inte varit riktigt okej för en tjej att göra det".

Jag tänker, hur hade det varit för mig om jag utöver kraven från skolan även hade haft kraven från mina föräldrar. Förväntningarna som jag aldrig skulle lyckats leva upp till. Hur det hade avspeglat sig på min självkänsla. Jag har aldrig upplevt att jag haft ett värde eller ett ökat värde i vad eller hur jag presterat. Jag har helt och hållet mina föräldrars sunda värderingar att tacka för detta. Däremot har jag alltid upplevt mig kategoriserad utefter bra eller dålig i mina prestationer från skolan och där upplevt mig förknippad med den sämre sidan. Som "dålig". "Ig-barnet". Därför har jag som så ofta gjortså som förväntats av mig.

Men jag känner det än idag. Upprördheten över hierarkier och orättvisor inom skolan. "Varför ska det vara så, varför gör man bara på det här viset". Och sätt mig i ett rum med någon jag i mina ögon anser vara överlägsen och ha ett nedlåtande sätt och jag kan inte låta bli. Då dyker Pippi Långstrump upp, fröken tvärtemot, där har ni henne i egen hög person.

Idag är jag universitetsutbildad teaterpedagog, har visserligen fortfarande koncentrationssvårigheter och oförmåga att sortera och strukturera mig speciellt vid inlärningsprocesser. Jag har svårt att slutföra saker jag påbörjat. Men jag är vuxen och kan se konsekvenser på ett annat sätt än vad jag gjorde som ung. Jag kan oftast välja att vara tyst, det kunde jag inte när jag var ung. Jag kunde inte hjälpa det helt enkelt. Det blev folk av mig med.

När jag ser på min dotter så ser varken jag eller någon annan i vår närhehet någonting i hennes utseende som skulle avslöja att jag är hennes mor. Hon är utåt sett sin far upp i dagen. Kanske att det är för tidigt att avgöra nu, hon är bara ett år och fyra månader men av det som inte finns från hennes mor till utseendet ser vi istället på insidan. Jävlar i min låda vad jag ska stå bakom henne genom skolåren, jävlar i min låda om någon sätter sig så på henne som lärare gjort på mig. Jävlar i min låda vad den här Pippi Långstrumpmorsan ska se till att hennes Pippi Långstrumpunge bemöts på på ett rättvist och icke dömmande sätt.

Ligger på sängen, har tråkigt och ont i magen. Vill tänka på annat. Rumble?

Heter Botvid och fattar typ inget så jag är en lätt match att vinna mot. ;-)

När man bara släpper allt och det enda man vill veta är, var är Sofia.

Nu snackar vi äggmålning...

Martin och Sofie äter under tystnad. Det enda som hörs är ljudet av knäckebrödstuggor.
Martin gör plötsligt en upptäckt och börjar prata samtidigt som han putar med underläppen.

-Titta, om jag tittar ner och gör såhär (putar med underläppen) så kan jag se mitt skägg..

Påsken, vilken härlig högtid om man uppmärksammar den som vi gör. Vi inledde firandet i onsdags och än är det inte slut. Nu åker vi mot nästa (och sista firande) och imorgon är vi fortfarande lediga alla tillsammans.

I natt trodde vi att kräksjukan hade kommit på visit. Lillskruttan kräktes och kräktes men idag har hon varit som om nattens kräkfest aldrig ägt rum. Vi känner dock av sviterna från spektaklet från att varje timma springa upp och tvätta, byta lakan etc. Första gången för oss och ny erfarenhet rikare - det där med hink är bara att glömma. ;-)

Men idag mår alla bra och vi är så tacksamma över att kunna pusta ut för denna gången.

Martin somnade som vanligt i soffan med bakåtlutande huvud och gapande mun. Inget ovanligt beteende utan detta är mycket vanligt förekommande oavsett sällskap, plats eller tidpunkt. Som tur är vet våra vänner och släktingar vid det här laget att "han är sån" och förhoppningsvis tar de inte illa upp. Annars kan det vara en rätt tydlig pik för våra gäster att "det är dags för er att tänka på refrängen". ;-) Men så är som väl är inte fallet. Isåfall skulle vi inte ha något socialt liv kvar då Martin i regel alltid somnar i soffan (eller i ankarliften). ;-)

Nog om älsklingsjäveln, nu ska jag sova. God natt och glad påsk!

Martin i ett "äggskal" som en läsare så fiffigt sa..;)

Tuvas kroppsmålade ägg

Påskmiddag :-)

Glädjen man känner inombords när någon annan visar intresse och vill vara en del av min dotters liv, den är enorm. Speciellt när man får ett meddelande med en fråga om denne får vara barnvakt åt Tuva en stund. Jag blir så glad!

Idag har Tuva varit med sin faster Michelle och de var på besök hos en annan snart ettåring och de hade så himla roligt med varandra. Tuva blev tom bjuden på ettåringens kalas så vi har en fin kalasinbjudan som vi fick med hem. Och det roliga är att Michelle frågade om hon själv fick ta Tuva och gå på det kalaset. Mitt hjärta svämmar över .... :-)

Ikväll ska jag på middag med Michelle till hennes kompis, känner inte henne men det ska bli spännande och roligt! :-)
Så Michelle skapar nya kontakter åt både barn och moder.. Haha.

Stavade jag nyss själva med k? Är jag på allvar helt tappad!?

Här sitter jag och hjälper M att skruva upp en barngrind hos min mamma.
Det tråkigaste som finns är att hjälpa någon som bygger. Typ hålla i en planka åt den andre som sågar. I år ska vi bygga ett hus. Det mesta ska vi göra skälva. Hur ska det gå!

Idag har jag frivilligt tagit på mig att gå upp med monstret och låter M ligga kvar och dra sig. Jag känner mig inte bara som en god hustru jag känner mig ta mig fan som en god medborgare och som att jag verkligen gjort en insats för samhället.

Jag medger att jag är konstig.

Ikväll grillar vi röding, bastar och pratar strunt. Vad gör ni?

Det här med ytterdörr. Inte helt lätt. Och herregud vad dyrt det är. Egentligen är man inte förvånad för den insikten får man ständigt när man bygger hus. "herregud så dyrt det är".

Men nu är våra ytterdörrar beställda precis som vi vill ha dem. Det blev inte de som husfabrikanten la fram som förslag utan vi har specialbeställt från samma tillverkare som gör våra fönster. Ett företag i Dalarna som gör allt i allmoge stil. Lika breda och med speglar. Vita som huset. Som bilden nedan fast vita. :-)

Googla på RM fönster så kommer ni till företaget.

Varför anstränga sig och göra lunch när ungen ändå förser sig med torrfoder på golvet?

(Ja,jag är en hemsk mamma som lät ungen smaka och fotade innan jag bort).

Påsken är i antågande och våra planer inför firandet är: 0. Vi försökte få till ett firande med våra vänner men det är mycket familj och släkter som ska träffas och firas med den här helgen så det blev inget. Men vi ska i alla fall ha lite faniljefirande med Tuvas faster och så en påskmiddag hos mamma. Mamma är så söt för hon har som tradition att gömma ägg åt mig och Martin som vi får leta efter. När jag och Martin är hos min mamma blir vi som barn och bråkar som syskon i hopp om att få min mammas medhåll om vem som har rätt eller att den andra gör fel. Martin är värst ;-)

...för två av våra närmasta vänner ska gifta sig i sommar!!!!

JAG HAR BLIVIT TILLFRÅGAD ATT TOASTMASTRA BRÖLLOPET!!!!!!!!!

*jämfotahopp glädjeskutt och 7 000 miljoner fjärilar i magen*

Det är helt otroligt. Jag är så överväldigad över förtroendet. De är galna.
Men underbara. Men lite galna. De som har myndiga och vettiga äldre syskon och så väljer de en överdramatiserande vilt gestikulerande pippi långstrumpa som pratar i 180 och och och.. :-)

Jag är så lycklig, så glad och jag ska göra allt, allt, allt som jag bara kan och ändå lite till för att de ska få deras drömbröllop. Efter att själv haft ett bröllop så vet jag hur mycket som ändå hänger på toastmastern. Jenny vår ängel som gav oss det mest fantastiska bröllopet någonsin. Hon har ännu inte fått tillbaka sin fulla röstkapacitet. Ha då i åtanke att hon ändå är utbildad och vet hur man använder sin fulla röstkapacitet.. ;-)

Vilken fantastisk sommar vi går till mötes. Vi är så lyckliga över att ha två bröllop som vi är inbjudna till.

Ett längst ner i Skåne och ett här i Trosa.

Det kommer bli en underbar sommar!

♥

Det här är mina favoritfoton på Sandra och Marcus. De är tagna för fem år sedan men de speglar verkligen den bild jag har av deras relation. Det är så mycket glädje, tjafs och skratt och bus om vartannat. Det är så tydligt att det är just dem två som ska vara tillsammans. Nu måste jag sluta skriva för jag blir så känslosam att jag blir tårögd. Herregud, hur ska det gå på bröllopet med en bölande toastmadame? ;-)

Jag är världens mest otacksamma att bjuda på frukostbuffé. Som i helgen med en fantastiskt fin och ekologisk frukostbuffé. Vad åt jag? Två salamismörgåsar och ett ägg.

Vad åt Tuva? Se bild.

Vi har det verkligen lätt med ett barn som äter ALLT!!! Vi får se hur länge det håller i sig men än så länge har vi haft ett riktigt flyt med maten. :-)

Idag: rensa garderoben, sortera smycken, telefonprat, bröllopsbestyr, plocka undan väskor, sjuklig bebis och pussa familjen.

Om tre helger flyttar vi ut ur huset!

Imorgon hoppas jag vi är friska och pigga. Låt er inte luras av bilden och tro att hon sover så mysigt i mitt knä. Nej nej hon laddar bara om batterierna för ett nytt skrikpass. Lilla fisen.

Och mina trötta ögon är inte sådär trötta i verkligheten. De är ännu tröttare! ;-)

(men glada)