Det är det här vad jag kallar en lyckad helg. Först inleds helgen med middag, gemenskap och sällskapsspel hos nära vänner. God mat och ljuvlig hemlagad Ben and Jerry glass till dessert. Spelet "Retro" där 99% av frågorna passar bättre för en person född på t ex 40- talet då spelet handlar om frågor från 50, 60, 70, 80 och 90talet. Den resterande procenten är frågor som är så lätta att en tioåring kan svaret och de frågorna får alltid Martin (som fick vara i eget lag eftersom han är så tävlingsinriktad att ingen vill spela med honom). Som tur var vann han inte. I så fall skulle han blivit odräglig.

Anywho och anyway. Gårdagen va inte sämre den. Kusin var här med hennes familj som består av maken och dottern Hedda som är ett år äldre än Tuva. De båda sysslingarna är skrämmande lika till sin personlighet och delar samma inställning om sömn, att det är totalt överskattat och onödigt. H är världens härligaste och delar ut kramar och pussar, är framåt och tar för sig. Sjunger och steppar. I love it. Jag är nöjd över hur vi fick ihop maten, inget stordåd men eftersom jag nästan till hundra procent stod för all matlagning (M gjorde aioli och friterade potatisen) så är jag nöjd med att maten kom ut innan tolv och jag tror att alla blev mätta och belåtna. Det är ändå lustigt hur "förrätten" som inte var en riktig förrätt utan mer ett tilltugg (varma nachos med salsa och ost med varsin kall corona) kan ta så lång tid att få fram. Men det är jag i ett nötskal, jag kan inte stå i köket och bara fixa det lite snabbt det jag ska göra utan jag avbryter hela tiden det jag gör för att gå ut i vardagsrummet och lägga mig i samtalet. Till varmrätten (Moules Marinera) så hängde alla i köket och det var väl för väl det för då kunde jag laga mat och prata samtidigt. Jag längtar enormt, djupt och innerligt efter vårt kommande öppna kök med köksö och två matlagningsstationer. Som dessert körde vi en valnötsspäckadbrietårta som var ungsgratinerad med päron, fikon och honung. Riktigt gott. Har inte testat det innan men jag kanske kan erkänna att den var lite för länge inne i ugnen eftersom tårtan "flöt ut" och tappade sin runda form.

Nu släpper vi maten. Jag vill istället lyfta fram hur härliga avslappnade människor Malin och Gunnar är. Man behöver aldrig ursäkta sig man känner sig trygg med att man duger och det är en väldigt skön egenskap när man får människor att känna sig avslappnade i deras närvaro. Som vår bostadssituation ser ut är det mycket som ligger under "duglighetsnivån" och ofta när vi har människor hos oss går vi omkring och klankar ner och ursäktar det ena och det andra. Det är befriande att känna att man inte behöver det. Det kan även bero på att G och M är de enda vi känner som bor "sämre" eller "sämre" är fel uttryckt då de har en shysst lägenhet i centrala Stockholm men de lever en mindre misär då deras kök är fuktskadat och totalt utblåst och har så varit sen måndagen efter vårt bröllop i början i augusti. Allt är vårt bröllops fel. Istället för att ha "barnen i Afrika" som jämförelse exempel när man tycker att livet är svårt har vi nu "men tänk på Malin och Gunnar" som lever utan ett kök. Arma människor. Okej, innan ni brusar upp er i kommentarsfältet så måste jag självklart framhävda att jag inte drar någon som helst liknelse mellan att leva med ett trasigt kök eller fattigdom och svält i tredje världen. "Men tänk på Malin och Gunnar" blir ändå ett mer konkret exempel eftersom de är lättare att relatera till eftersom de är i vår närhet. Skönt med människor som inte har så höga anspråk, vi har ingen toa, det har inget kök. What the heck. "Make it work" som programledaren i dokusåpan "Runway" säger. Make it work. Nu är jag så trött att ögonen går i kors. Vi somnade vid två och Tuva vaknade halv fem. Men det är värt det hundra gånger om. Jag kan inte ge upp mitt liv bara för att jag har en dotter med taskiga sömnvanor.