Idag var vi på Villa Expo i Botkyrka och gick runt bland de olika husmodellerna. På axeln bar jag min röda väska. När jag satte mig i bilen för att åka därifrån hade jag inte längre min röda väska men det visste jag inte då. När vi packar ur oss ur bilen i parkeringsgaraget till Ljiljeholmensgalleria slår det mig "men var är min väska". Efter paniksnabb letning i bilen konstaterar vi att jag måste glömt den i något av visningshuset. Jippie. Med plånkbok och Martins (!) mobil. Jippie.

M kastar sig in i bilen och drar iväg. Jag sätter mig och deppar med Tuva som sover i vagnen inne i gallerian. Trodde då att även min mobil låg i den röda väskan men hittar den i skötväskan. Typ noll batteri. Panikringer mamma och hinner få ur mig "Mamma ring villa expo har glömt min röda väska i nåt av husen, ring villa exp..." och där dör mobilen. Får igång mobilen lite senae i ytterligare några sekunder och hinner få ur mig en kvinnas namn och telefonnumme som vi innan pratat med i ett av husen (fick ett visitkort). Deppar och räknar kostnaderna och hur omständigt det komme bli utan körkort m.m och funderar på hur lång tid det tar att få ett temporärt. Men! Så kommer Martin, efter en dryg halvtimma, med min väska i handen! JIPPIE! 


Ringer upp mamma och hon berättar då att kvinnan som jag bad henne ringa har nu gått och LÅST VARJE HUS för att LETA IGENOM VAJE HUS! Åh herregud. Martin bara suckar och skakar på huvudet åt mig och säger "måste du ALLTID riva upp himmel och jord SÅ FORT det händer något". Oj.

Så vi fick ringa tillbaka till den dä kvinnan och säga att vi hittat väskan. Nu känner vi typ att vi borde köpa ett hus av henne för hennes omtanke. ;-) Ibland ha man tur.