Jag tror att alla i min närhet skulle beskriva mig som en känslomänniska. Har alltid varit. Kommer så alltid att vara. Men sedan jag fick barn och blev förälder har det skruvats upp ytterligare en aning. Jag känner med och blir berörd av så mycket mer. Dubbelt så lycklig, ännu fler tårar men också så mycket mer arg. På senaste tiden har jag känt mig så arg.

Det är sunda och befogade känslor. Jag blir så mycket mer upprörd och arg över orättvisor och saker som är fel i så mycket större utsträckning än vad jag blev förr. Men jag är inte van att hantera detta och gå omkring med den arga känslan i bröstet. Ta till exempel förrförra veckan då rättegången hölls i Grekland mot den svenska kvinnan vars misshandels och våldtäktsåtal lagts ner av den Grekiska myndigheten trots solklar bevisning men istället blev hon åtalad för förtal. Jag var så arg att jag var bitsk en hel dag. Men det här är som sagt en befogad ilska som är viktig och extremt försvarbar. Jag är inte teflon.

Men vi kan även ta här om dagen då jag en förmiddag var så vansinnigt irriterad på alla människor som tycker att det är äckligt att låta sina hundar sova i sängen. Det går så långt att jag formulerar nedlåtande tankar om dessa människor om vilka program på tv de tycker är underhållande att se, hur de klär sig, hur de använder smileys efter varje mening i deras sms och hur de värderar vad som är viktigt i livet. Jag snöar verkligen in totalt på det som upprör mig just nu och jag skruvar upp min irritation ända upp till taknock. Denna typ av irritation är inte lika bra som tydliga orättvisor och förtryck som i mitt föregående exempel.

Jag är som person en väldigt förlåtande och överseende människa. Jag anser mig vara det. Jag går sällan omkring och stör mig på andra utan hissar våra olikheter och val så länge de inte är direkt kränkande. Jag brukar försöka hålla mina fördomar på köksbordsnivå. Ibland kanske jag råkar twittra något nedlåtande om män med tribe tatueringar. Men det är oftast inte mer än så. Jag har blivit mer helylle och till och med börjat sluta racka ner på Linda Bengtzing (men så har hon faktiskt skärpt till sig och upphört ”tala ut” i kvällspressen). Visserligen kan mammabloggarna, eller förlåt, jag menar ”mamabloggarna” få sig en känga då och då. Men det är ett så underhållande släkte att provocera då många av dessa på något underligt sätt finner ett nöje i att hänga hos mig. Måste vara min charmiga dotters förtjänst, den bittra argbiggan bakom bloggen kan väl ingen mäkta med. Om det inte skulle ansett att det skulle förstört trovärdigheten i min text så skulle det varit en smiley men flörtande öga här. Ni får föreställa er en istället.

Jag känner att jag är på väg att hamna lite ”of topic” nu men det jag vill få fram är min frågeställning; blir man mer känslosam av att bli förälder. Blir man därför mer empatisk och därför också arg när man blir berörd av orättvisor och det som upprör? På samma sätt som jag tror de flesta föräldrar kan skriva under med att det är så mycket svårare att se en film eller läsa en bok där barn far illa nu när man är förälder än innan. Hjärtat går sönder. På samma sätt blir man arg när det finns något att bli arg över. Och det gör det ju. Så mycket. Frågan är bara om man mäktar med att bli arg över allt och hur man hanterar ilskan så man inte blir så fasansfullt bitter.

Jag vill på inget sätt hissa mig själv som någon som alltid vet bäst och är bäst. Jag är alldeles för komplex för det. Jag är personen som borde ha ”Mrs Dubbelmoral” tatuerat i svanken, ”lever aldrig som hon lär” i passet och ”röstar rött men är smygborgerlig” på brevlådan. Det sista skyller jag på min fina medelklassuppväxt i den mörkblå finorten. Men var lugn, i takt med ilskan som väller upp inom mig ska nog mina blå färgstänk så sakteligen blekas bort även de.