Nej, nu är det såhär att jag funderar på att sluta blogga fram tills jag fått ur mig hela bröllopshistorien. Den liksom ligger och bubblar där inuti och måste ut. Det är snart jul och jag kan snart inte längre gå med Eyjafjallajökull innanför bröstet. Jag behöver få utlopp. Därför är tanken att istället för att vardagsdokumentera ta tiden till att bröllopsskriva. Och som ni nog anar så kommer det bli mitt längsta inlägg någonsin. Allt är känslor. Allt vill jag klä i känslor. Säg en sak förknippad med bröllopet och jag lovar att jag kan fylla ett A4 med känslor. Jag vill inte lämna något åt slumpen. Jag vill inte hasta. Men hur mycket tid jag än lägger kan jag aldrig förmedla på riktigt det vi var med om, det vi skapade, det vi gav och än mindre det vi fick. Det är något bara för den innersta kretsen. Men, jag ska försöka. Tids nog. Det kommer. I will.