Nu är det ett år sedan jag var mitt uppe i vårt slutskede av graviditeten. Expanderad och utvidgad åt alla håll och kanter. Förpassad till huset, fängslad i min egen kropp. Därför reflekerar jag mycket över året som var och kommer fram till hur mycket mer ödmjuk man blir av att ha haft så ont och varit fysiskt begränsad. Det här är emotionellt svårt för mig att skriva om, efter att jag blev bra har jag knappt velat reflektera över hur ont jag hade och hur det begränsade mig då. Jag har mer bara "jaja, men nu kör vi på som vanligt igen". Och jag kan inte klandra mig själv för att äntligen få leva "som vanligt" igen och inte ta mig tid till att stanna upp och analysera tiden innan som var. Foglossningen och den konstanta värken och hjärtstannande smärtan är något jag aldrig tidigare upplevt. Att vilja så mycket men vara som fängslad i sin kropp. Att vara i behov av andra för små vardagsbestyr som man annars aldrig ens reflekterar över.Jag vet inte riktigt varthän jag vill komma mer än att man får en större förståelse och ödmjukhet av att ha haft ont och varit begränsad.

I mitt liv försöker jag alltid att hitta det där lilla ljusa och befästa mig vid det annars så kan det mörka lätt ta över men något jag vägrar. Även om det är viktigt att låta det svarta, svåra även ta plats men för att jag ska orka när det är svårt så måste jag lyfta fram om än det minsta lilla ljusa. Jag är bra på det.
Jag brukar faktiskt ibland stanan upp och bara njuta av hur fantastiskt det är att inte ha ont någonstans och vilken frihet det är att ha kunna röra sig precis som man vill.

Hallelujah, tack för min fungerande kropp!

(Obs, nej jag är inte troende).